Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsten, Litteraturen och Bohêmen - 21. Några konstnärstyper från det moderna England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA KONSTNÄRSTYPER FRÅN DET MODERNA ENGLAND. 3 5 3
The Royal Academy of arts har sin hemvist vid Londons
vackraste gata, Piccadilly, uti ett af stadens präktigaste palats,
Burlington house. Den som vill förlusta sig med anblicken af Albions
fagraste döttrar, gör väl i att vallfärda hit under utställningstiden.
Det kan hända, att taflorna icke löna mödan af en underjordisk
järnvägsresa tvärs under Thamesbabel, men det kan icke hända, att
de representanter för den anglosachsiska kvinnotypen, som man
träffar här, ej förtjäna att beundras. Londons salong lider aldrig
brist på skönhet, hur det nu än må vara ställdt med konsten.
Royal Academy är visserligen blott till namnet en »kunglig»
akademi, men den är dock tillräckligt akademisk i ordets numera
vanliga bemärkelse att icke representera den grupp af engelska
målare, som med största entusiasm söker nya banor och medel för
det konstnärliga skapandet. Ja, den är icke ens representativ för alla
de mest originella riktningarna inom nationens konstlif, sådant detta
faktiskt existerar sedan två eller tre årtionden tillbaka. De stora
romantikerna Burne-Jones och Holman Hunt samt det
mångfrestande kraftgeniet G. F. Watts utställa numera aldrig där, utan
sända i stället sina yngsta alster till några af de stora gallerier i
Regent street och Bond street, hvilka årligen öppna sina portar
samtidigt med Royal Academy. Däremot kunna vi lugnt påstå, att man
finner de yppersta representanterna för Englands mest fashionabla
konst i Burlington House.
Akademiens president kräfver i första rummet vår
uppmärksamhet. Liksom de flesta af Englands främsta målare i närvarande
tid har sir Frederic Leighton gjort till sin specialitet en konstgren,
som kommer monumentalmåleriet utomordentligt nära samt stundom,
det vill säga så ofta tillfälle gifves, blir identisk med detta senare.
Leighton utställde här om året två stora dukar, hvilka väckte de
flesta engelsmäns beundran. Den ena kallade han »Perseus och
Andromeda», och den andra »Persephones återvändande» — båda,
hvad ämne och behandling beträffa, ytterst typiska för sin mästare.
Den som vill härleda ett konstverks raison d’ëtre ur dess realistiska
förtjänster skulle ovillkorligen funnit dessa taflor »obegripliga», till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
