Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsten, Litteraturen och Bohêmen - 22. Teaterlif vid Thames
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37 6
KONSTEN, LITTERATUREN
OCH BOHÉMEN.
säga: skurkarne få handklofvar och änglarne mycket, mycket
oförtjänade penningar — samt »hvarann».
Det är i själfva verket fallet, att de flesta och främsta rollerna
i de engelska melodramerna äro fullkomligt stereotypa. Man finner,
att skådespelet är sammansatt af välkända klichéer, icke af »rörliga
typer». Vi ha att göra med en primitiv utvecklingsform af dramat
— och af den dramatiska kritiken. Ty det väcker ett visst uppseende
i den engelska pressen, om t. ex. skurken i sista pjesen för dagen
befinnes vara en liten nervös fuling i stället för en flegmatisk atlet
med fördelaktigt yttre, hvilket är det vanliga.
Ehuru den typiska teaterpubliken vid Thames sålunda icke har
mycken aning om hvad lefvande, modern dramatisk konst vill säga,
finns det intet som hindrar att den är fordringsfull... på
iscensättningen och på dramatiska konststycken i känd och bepröfvad stil.
Så till exempel får i en riktigt fin och »hälsosam» londonmelodram
icke saknas någon ny och spännande variation på det välkända och
populära grymhets-konststycket. För att förtydliga med ett exempel:
en af melodramfirman H. Pettit och G. R. Sims’ framgångsrikaste
produkter, hvilkens handling var förlagd till ett järnbruk, bjöd på en
»masugnsscen», hvars brutalitet skulle skrämt en okonstlad indian
på flykten. För Londons teaterpublik var den däremot blott en
sensationellt ny variation på något gammalt och vant.
Bruksarbetarna i stycket äro af olika anledningar uppretade mot verkmästaren,
styckets underskurk, och i tredje aktens sista scen — hvari en hygglig
fyraktsmelodram måste nå sin klimax — rusa de under ett ohyggligt
skrän in på scenen släpande verkmästaren med sig. Han skall lynchas.
Man föreläser honom en massa af hans illgärningar och slänger honom
till omväxling i golfvet med ett brak, hvilket låter förmoda att han
ej kan ha en hcl benpipa i kroppen efteråt. Ett par män ur skocken
släpa fram en ofantlig slägga för att därmed bearbeta offrets hufvud.
Denna plan ogillas dock såsom för enkel — lian skall brännas
lefvande i en af smältugnarne. Midt på scenen står en kolossal ugn-;
den stora järnluckan slås upp på vid gafvel, en väldig kvast af lågor
slår fram mot åskådarna . . . och nu börjar en af verkliga indiantjut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
