Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej i behåll deraf mera än några af senare författare tillfälligtvis anförda korta
utdrag.
Först flere århundraden efter Pyteas, sedan romarne underlagt sig
Gal-lia och Britannia, finna vi hos de klassiska författarne några nya
underrättelser om våra trakter.
Det är möjligt, att namnet Codanonia, hvarmed de till vårtid komna
handskrifterna af Pomponius Melas geografiska verk beteckna vår halfö,
endast är en genom fel vid afskrifvandet uppkommen förvrängning af
Scandi-navia. Detta arbete skrefs vid midten af första århundradet, Codanonia
be-skrifves såsom en stor och fruktbar af teutoner bebodd ö.
Den förste hos hvilken Skandinaviens namn tydligt förekommer är dock
Plinius den äldre, hvilken sjelf besökt Nordsjöns kuster och hvilken omkom
år 79 efter Kristi födelse vid det bekanta utbrott af Vesuvius, som begrof
Herculaneum och Pompeji. »Jag har fått underrättelse, säger han, om
omätliga öar, ej länge sedan från Germania upptäckta». Den ryktbaraste af de
många öar som ligga i den Codaniska viken är Scandinavia, af ännu okänd
storlek; den delen som är bekant bebos af folket hillevioner, hvilka kalla
den en annan verld. Då Plinius beskrifver de Britanniska öarna, möta honom
der andra sägner om den Skandinaviska norden, hvilka han anför utan att
misstänka, det fråga är om samma stora land. Bland öar, som ligga midt
emot Britannia i det Germaniska hafvet, nämner han Scandia, Nerigon,
den största af dem alla, och ytterst Tule. Scandia och Scandinavia äro
troligen olika former af samma namn, ursprungligen betecknande halföns
sydligaste del, der det ännu återfinnes i namnet Skåne. I Nerigon möta
vi for första gången Norges namn; och Tule är dess nordligaste del, såsom
en egen ö. Det bör ej förvåna oss, att romarne, för hvilka den
skandinaviska halföns sammanhang med Finland och Ryssland ej gerna kunde vara
kändt, och som endast genom osäkra, från flere olika håll erhållna uppgifter
fått någon kunskap om Norden, betraktade denna halfö såsom en ö, eller
rättare såsom flere öar.
Det svenska namnet träffa vi första gången hos Tacitns, hvilken
omkring hundra år efter Kristi födelse skref sitt bekanta och för kännedomen
om de germaniska folkens äldsta förhållanden så ytterst vigtiga arbete om
Germania. Liksom de gamla författarne i allmänhet anser han Östersjön vara
ett öppet haf, som han kallar det Sveviska. Detta haf begränsas i
vester af den jylländska, eller som den af romarne kallades kimbriska, halfön,
hvilken enligt Taciti, liksom enligt Plinii, tanke går i en ofantlig böjning
högt mot norr; å den östra sidan begränsas det Sveviska hafvet af os ty er nes
land, hvilket isynnerhet beskrifves såsom bernstenens hem, och i hvilkejt vi
återfinna den sydöstra östersjökusten. I denna stora, mot norr öppna vik af
Oceanen förlägger Taoitus sv ionernas samhällen, hvilka, utom genom sin
folkrikhet, äro mäktiga genom vapen och skepp. För den märkliga
beskrif-ning han gifver på deras fartyg torde vi få tillfälle att närmare redogöra, då
vi komma till skildringen af Sverige under den äldre jernåldern. Ofvan svi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
