Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svionerne är, enligt Tacitus, ett annat haf, trögt och nästan orörligt, hvilket
tros sluta och ytterst omgifva jordkretsen, emedan den nedgående solens glans
der varar ända till uppgången, så klar, att stjernornas ljus för den bleknar.
I andra århundradet efter Kristus omtalar den alexandrinske geografen
Ptolemaios, att öster om den Kimbriska halfön ligga de Skandiska öarna,
tre smärre och öster om dem den fjerde och östligaste, hvilken egentligen
kallades Skandeia. Han uppräknar på denna ö sex folkslag, hvilkas namn
dock numera, till en del troligen genom afskrifvarnes fel, äro nästan alldeles
oigenkänliga, utom »gutai», gutarne eller götarne, hvilka af Ptolemaios för
första gången omtalas såsom beboende Skandinavien.
Bland de midt emot på andra sidan om Östersjön boende folken, som
Ptolemaios uppräknar, nämnas äfven finnar och gytoner såsom bosatta
i trakterna af Weichsel.
Då Ptolemaios berättar, att Skandeia ligger midt emot Weichsels
utlopp, beror detta tydligen derpå, att den vanliga vägen mellan Europas
fastland och Sverige gick öfver mynningen af denna flod, ett förhållande, hvilket,
fullkomligt bekräftas genom de fynd af romerska mynt och andra om en
liflig förbindelse med den romerska verlden vitnande föremål, som man
känner från Skandinavien och norra Tyskland.
Detta är i hufvudsak alla de upplysningar vi finna om den skandinaviska
halfön i de skrifter af klassiska författare, som blifvit bevarade till våra dagar.
Under fyrahundra år efter Ptolemaios höra vi intet om förhållandena i
Norden. Först i sjette århundradet, sedan Roma fallit för goternes vapen
och de germaniska folken skiftat mellan sig det vestra romerska rikets
länder, få vi å nyo underrättelser om Skandinavien, nämligen af en byzantinsk
författare Prokopios, kejsar Justiniani samtida. Han är den förste, hvilken
uttryckligen om Tule, såsom han kallar den Skandinaviska halfön, åberopar
inhemska underrättelser; han hade erhållit dem af personer »som kommit
derifrån».
Den förste författare af germanisk härkomst, som talar om vårt land,
är Jornandes eller Jordanes, till börden en got, hvilken lefde vid midten
af sjette århundradet och således var samtidig med Prokopios. Ingen har i
så hög grad som denne »mäster Ardan» under hela medeltiden utöfvat
inflytande på föreställningen om vår äldsta historia.
Vid skildringen af tillståndet i Sverige under midten af det första
årtusendet af vår tidräkning få vi tillfälle att närmare redogöra för de
upplysningar, som Prokopios och Jornandes hafva att lemna om vårt land.
Bland källor till vår hednatids historia torde vi äfven kunna nämna
den gamla anglosachsiska sången om Beowulf, konung öfver götarne i
Sverige. Om man också i denna sång ej finner fullt säkra upplysningar om
vår politiska historia, äro dock de deri meddelade bidragen till vår äldre
kulturhistoria af stort värde.
Den gaeliske Ossians sånger tala väl äfven mycket om förbindelser
mellan Skotland och »det skeppsrika Lochlin», hvarmed utan tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
