Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Stenåldern - Befolkningen och dess utbredning. — Lapparnes stenålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De af en jordhög eller ett stenröse täckta stenkistorna som tillhöra
stenåldern äro funna i nästan alla de landskap, der de andra, äldre graffonnerna
förekomma, såsom i Skåne, Halland och Bohuslän, i Vestergötland — både
Elfsborgs och Skaraborgs län — i Dal och Nerike. Men de förekomma
äfven i Bleking, Småland och (sydvestra) Östergötland, samt på Gotland,
således i trakter, der man hvarken funnit stendösar, gånggrifter eller »fristående»
hällkistor.
Om stendösarna böra vi anmärka, att de städse ligga i närheten af
liaf-vét, sällan mer än en mil från den nuvarande hafskusten. De andra nu
omtalade slagen af grafvar från stenåldern träffas visserligen, såsom vi sett, ofta
långt från hafvet; men de ligga nästan alltid i närheten af en sjö eller en
ström, som står i förbindelse med hafvet, och som vanligen ännu är eller
fordom varit betydande.
Allt detta utvisar, såsom oss synes, på ett afgörande sätt, att Skåne och
vestra kusten af Sverige blifvit först tagna i besittning af de äldsta
inbyg-garne; att befolkningen sedan utbredt sig steg för steg mot norr och nordost
och inträngt i det inre af landet, i det den följt flodernas lopp oeh de
stora sjöarnas stränder eller Östersjöns kust; samt att de östra delarna af
landet — Småland och Östergötland — äfvensom Gotland först mot
stenålderns slut fingo en nämnvärd befolkning.
Huru ringa betydelse bosättningen utmed landets östra kust egde i
jem-förelse med den i de vestra landskapen, visas på ett synnerligen tydligt sätt
i Södermanland, der minnena från stenåldern äro mycket sparsammare i den
utmed Östersjön liggande delen än i den sydvestra, i Yiugåkerstrakten*.
Förklaringen torde böra sökas deri, att från den vigtiga bygden i norra
hälften af Vestergötland en gren sträckt sig genom Nerike till vestra
Södermanland.
Ett vigtigt resultat af det föregående är, att den första invandringen
af det folk, som lemnat efter sig de minnen vi nu studerat, måste hafva
kommit från söder eller kanske rättare sydvest, det vill säga öfver Danmark.
Denna riktning frän sydvest är så mycket mera anmärkningsvärd, som
riktningen från sydost och förbindelsen med länderna österut under de
följande perioderna ända till de sista århundradena varit af en så öfvervägande
betydelse för vårt land.
Då man känner, hvilken rol Öland och Gotland spelat under
jeraål-dern, förtjenar det särskildt vår uppmärksamhet, att minnena från stenåldern
äro så sparsamma på dessa öar.
Utom de nästan endast i södra och mellersta Sverige funna minnen
från stenåldern, som vi hittills betraktat, har man äfven i norra delen af
Antiqvarisk tidskrift for Sverige, d. 3, s. 425.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
