Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Bronsåldern. (Till omkring Kristi födelse) - Förfärdigandet af bronssakerna. — Inhemsk tillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör en modell till form och storlek alldeles lik den sak, som man vill gjuta,
och sedan med denna modell gör en fördjupning i fin «and. Sanden är fuktig
och packad i två trälådor, hvilka motsvara de båda hälfterna af en gjutform
af sten; i springan mellan dem bildar sig då lätt en sådan gjutsöm, som vi
nyss omtalat. Sandforraen blir väl förstörd vid första gjutningen, men det
är lätt att med trämodellen åstadkomma flere formar.
Den tredje metoden är ganska olik de nu beskrifna. Man gör
visserligen äfven nu en modell, men ej af trä, utan af vax. Denna vaxmodell
omgifves med fin lera, som torkas och derefter utsättes för sakta eld, då
lerformen blir något bränd, och det smälta vaxet rinner ut genom ett för detta
ändamål anbragt hål, i hvilket man slutligen i stället häller den smälta
metallen. På detta sätt kan man med enkla verktyg åstadkomma mycket fina
arbeten, och man undviker alldeles gjutsömmama, hvilkas borttagande ofta
torde hafva vållat svårigheter; men man måste för hvarje gjutning göra en
ny modell och en ny form. Denna metod, hvilken ännu, ehuru mera sällan,
begagnas, synes hafva varit mycket använd under bronsåldern; och man har
trott sig härigenom kunna förklara en omständighet, som ofta blifvit anmärkt,
nämligen att ytterst sällan två bronssaker af samma slag, äfven om de hittas
tillhopa, äro så lika hvarandra, att de kunna anses vara gjutna i samma form.
Då denna metods förnämsta olägenhet består deri, att den är mycket
tidsödande, är det ej heller oväntadt att finna den ofta använd under
bronsåldern, då tiden väl icke skattades synnerligen högt.
Ett fynd, som sprider mycket ljus öfver bronsgjutningen uuder
ifrågavarande tid, gjordes for ett par år sedan på den lilla ön Harty, på sydöstra
kusten af England. Vid gräfning i jorden fann man der följande saker,
hvilka tydligen tillhört en bronsgjutare: två hela och en half form af brons för
hålcelter; femton liålcelter af olika storlek och mer eller mindre hela; en form
af brons för hålmejslar; två hålmejslar; två hammare; två knifvar; två smala
spetsiga verktyg; ett gjuthufvud; två metallklumpar m. m., allt af brons;
samt ett fint bry ne af skiffer. En af hammarna är af ljusare metall och
synes innehålla mera tenn än de öfriga, utan tvifvel derför, att man
härigenom ville gifva åt hammaren större hårdhet än bronsen vanligen egde. Några
af hålcelterna äro tydligen gjutna i de här funna formarna; men, om man
lägger celten i formen, finner man, att, under det dess öfre del fullkomligt
passar in, eggen ej får rum, emedan den är för lång och för bred. Detta
beror derpå, att man efter gjutningen sökt med tillhjelp af hammaren gifva
eggen nödig hårdhet, hvarvid den något förändrat form. För att åstadkomma
hålet i celten var en lerkärna nödig; denna hårdnade genom beröringen med
den heta metallen och kunde sedan endast med svårighet borttagas. Troligen
användes härtill de båda spetsiga verktyg vi nyss omtalat; det ena af dem
hade gått sönder, förmodligen under försöket att uttaga den hårdbrända leran.
Mången har varit böjd att antaga, det Sveriges invånare under
bronsåldern icke sjelfva förstått konsten att gjuta brons, eller att de åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
