Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den äldre jernåldern. (Från tiden omkring Kristi födelse till omkring år 450) - De äldsta runorna. — Språket i Sverige under den äldre jernåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smycken som pläga anträffas i förstnämda länder. Vi tveka derfor icke att
betrakta dessa inskrifter såsom bevis för sydgermanernes runkun nighet.
Denna åsigt vinner ytterligare bekräftelse deraf, att samtida författare
uttryckligen omtala runornas bruk äfven hos de germaniska folk som icke
bodde i Skandinavien eller England. Det märkligaste af dessa vitnesbörJ
lemnar Venantius Fortunatus, som var född i norra Italien och uppfostrad i
Ravenna, men senare uppehöll sig på många olika ställen i Tyskland och
Frankrike, till dess han i slutet af 500-talet blef biskop i Poitier3 i sistnämda
land. Bland hans latinska dikter finnes också ett bref till en vän, hyari
han uppmanar denne att svara antingen på latin eller på något annat språk;
om han icke ville skrifva latin, kunde han ju t. ex. skrifva med »barbariska
runor» på trätaflor eller på en slät trästaf. Med »barbarisk» menas
tydligen det samma som germanisk, i motsats till romersk. Äfven i Norden ristade
man runor allmänt på taflor och stafvar af trä, såsom vi af det följande få se.
Hos de germaniska folk som bodde på Europas fastland utträngdes
emellertid runornas bruk snart af Ulfilas gotiska alfabet och af det romerska.
Germanerne i England och Skandinavien behöllo deremot runorna länge, och
i synnerhet inom sistnämda land voro förhållandena särdeles gynsamma för
runskriftens fortlefvande. Först efter många århundradens förlopp började
den här utträngas af det med kristendomen sig utbredande latinska alfabetet,
och ännu långt efter den kristna lärans seger fortlefde den i folkets sinne
djupt rotade kännedomen om runornas bruk och betydelse.
Den omständigheten, att inskrifter med de äldre runorna finnas både
på de öfver aflidna anhöriga resta minnesstenarna och på så många till det
dagliga lifvet hörande föremål, synes antyda, att kännedomen om runorna
icke varit inskränkt till ett fåtal, utan ganska allmänt spridd bland folket.
Ehuru dessa inskrifter icke innehålla några underrättelser om historiskt
vigtiga personer eller händelser, äro de dock af den allra största betydelse tor
kunskapen icke endast om flere i kulturhistoriskt afseende märkliga
förhållanden, utan i synnerhet om språket. De äro våra äldsta skriftliga urkunder,
sju eller åtta hundra år äldre än de äldsta svenska på pergament skrifna
handlingar, som nu finnas i behålll. De visa, att språket i Sverige under den
äldre jernåldern var germaniskt; men de visa äfven, att det språk som
talades i Norden under det fjerde och femte århundradet efter Kristus var
mycket, ehuru icke fullkomligt likt det som goterne vid Donau talade vid samma
tid. Sistnämda språk är, såsom bekant, hufvudsakligen kändt genom den
bibei-öfyersättning, som den gotiske biskopen Ulfila mot sltftet af det Ijerde
århundradet utförde och af hvilken betydliga delar (i en afskrift från tiden omkring
år 500) bevarats till vår tid i den praktfulla, under namnet »Codex argenteus> 1
1 Den äldsta i Sverige skrifna urknnd som nn finnes i beh&ll är frin 1160 tal et; den är dock
skrifven pä latin. De äldsta på svenska skrifna handlingar vi nn ega äro nfigra landskapslagar
från 120Otalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
