Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Sveriges medeltid, förra skedet, 1060—1350 - Folkungaätten, tiden 1250—1350 - Konung Birger Magnusson och hans bröder. 1290—1318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danmark. Då slotten ej på utsatt tid återlemnades, blef emellertid
förhållandet mellan Håkon och hertigarne mycket spändt, och det dem emellan
ingångna fördraget gick om intet, hvarefter Erik, sedan han nu förlorat
hoppet att någonsin vinna Ingeborg och med henne Norge, i stället började
närma sig Danmark, der fråga snart väcktes om giftermål mellan honom och
den danske konungens systerdotter, Sofia af Werle.
För att slutligen ordna alla förhållanden mellan Nordens furstar
sammanträdde dessa jemte en mängd andra inländska och främmande herrar till
ott allmänt fredsmöte i Helsingborg (juli 1310). Der infunno sig de
tre konungarne, hertigarne Erik, Valdemar och Kristofer, grefve Gerhard II af
Holstein och furst Heinrich Lejonet af Mecklenburg. Med de svenska hertigarne
följde erkebiskopen af Upsala, biskoparne af Skara och Vexiö samt många
verldsliga herrar från Sverige; äfven flere af konung Birgers anhängare voro
tillstädes. Utom bestämmelsen om allmän fred innehöll det på detta möte
nfslutna fördraget, så vidt det rörde de svenska furstarne, att hertigarne Erik
och Valdemar skulle omedelbart af den danske konungen få som ärftligt län
norra Hallaud, hvilket område de redan förut mottagit af konung Håkon;
<le skulle för detta län hylla konungen af Danmark och vid anfordran tjena
honom med 60 ryttare; deremot skulle de till konungen af Norge återlemna
Kunghäll och Erik afsäga sig alla anspråk på Ingeborg, hvilken skulle
förmälas med Magnus Birgersson; Erik skulle i stället erhålla Sofia af Werle.
Genom en särskild handling bestämdes, huru Sverige skulle delas
mellan Birger och hans bröder. Konungen fick, utom sina enskilda gods,
Helsingland (det vill säga hela Norrland), Fjedrundaland samt tre härad i
Vestmanland, Nerike, Södermanland med Nyköpings och Östergötland med
Stegeborgs slott, Visingsö, hela Småland utom det nuvarande Kalmar län,
Gotland med Visby samt Viborg i Finland. Hertigarne fiugo det öfriga.
Derjemte bestämdes, att Norrköpings påbörjade slott skulle nedrifvas; att
hvarkeu konungen eller hertigarne skulle få bygga uya slott, ej heller sälja,
pantsätta eller på annat sätt afhända sig slott eller besittningar. Ehuru
hertigarne skulle hylla konungen som sin länsherre, skulle han ej inom deras
område ega att befalla eller döma, utom om sina egna män. Hertigarne voro
således så godt som sjelfständiga furstar, hvarför den bestämmelsen var af en
synnerlig vigt, att, när den ene af hertigarne doge, den andre skulle
ärfva hans besittningar.
Birger återvände nu till Sverige och öfvertog regeringen i den åt honom
bestämda delen af landet, hvilken visserligen omfattade ungefär halfva riket,
men bildade ett långt, ganska smalt och ej alldeles sammanhängande område.
Trots bestämmelsen i det ingångna fördraget återlemnade Erik ej heller
nu Kunghäll1, men det oaktadt förstod han snart att för sig å nyo vinna
konung Håkon. I hemlighet aftalades dem emellan, att Erik skulle få
Ingeborg till gemål, oaktadt öfverenskommelsen i Helsingborg och oaktadt den
unga Sofia af Werle redan kommit till Sverige för att här uppfostras. Liksom
1 Hertigarne voro således på eft gång vasaller till Nordens alla tre konungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
