Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Sveriges medeltid, förra skedet, 1060—1350 - Folkungaätten, tiden 1250—1350 - Konung Birger Magnusson och hans bröder. 1290—1318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick ett stort sammanhängande, till Norge gränsande område, nämligen i
Sverige Vestergötland, Dal och Yermland, i Danmark norra Halland och i
Norge Kunghäll; dessutom fick han Kalmar med de delar af Småland, som
nu* höra till Kalmar län. Hertig Valdemar, som länge fört titeln »hertig af
Finland», fick deremot Åbo hus och Tavastehus med största delen af Finland,
Stockholms slott med dess fögderi (eller största delen af Upland, utom det
under konungen lydande Fjedrundaland *), samt Öland med Borgholm.
Brö-derne lofvade derjemte att bistå hvarandra mot hvem som helst och att den
längst lefvande skulle sörja för, att den först aflidnes arfvingar finge behålla
sina slott och län. Slutligen bestämdes ock, att ingen skulle sättas till be-
fälhafvare på något slott utan efter båda hertigarnes samtycke.
Intet antyder, att konungens bifall sökts for denna vigtiga
öfverens-kommelse. Allt visar deremot, att hertigarne voro så godt som alldeles
oberoende. De afsluta förbund med främmande furstar, utfärda frihetsbref för
de tyska städerna1 2, utöfva den högsta domsrätten inom sitt område,
uppbära der alla konungen eljest tillkommande skatter och böter samt pålägga
utomordentliga gärder, från hvilka ej ens kyrkan fritages3.
På våren 1316 födde hertig Eriks gemål i Norge en son, Magnus, och
samtidigt fick äfven Valdemar en son, Erik. Magnus Erikssons födelse
firades af hans morfader, som nu såg tronföljden i Norge försäkrad, med stora
festligheter, under hvilka ej mindre än 24 herrar slogos till riddare. Vid
konung Birgers hof ökade deremot de båda brorssönernes födelse endast hatet
xnot hertigarne, emedan allt hopp nu var ute för Birger eller hans son att
någonsin återförena hela Sverige; ej heller kunde Birger vänta, att någon
ny oenighet skulle uppstå mellan Håkon och Erik, sedan de nu voro förenade
af ett mäktigt gemensamt intresse.
Aldrig hade heller Erik varit så nära målet för sina äregiriga
planer. Genom sina betydande besittningar, hvilka han styrde med kunglig
makt och myndighet, intog han redan en aktniugsbjudande ställning; hans
son var Norges tronföljare; och för en man, hvilken så litet som hertig Erik
var nogräknad ora medlen, syntes säkert den tanken ej förmäten, att han sjelf
en gäng skulle kunna bära Sveriges krona. Men hans tid var ute, och han
skulle snart på ett sorgligt sätt sluta sin uränkfulla lefnad.
Inseende sin egen svaghet och oförmåga att i längden upprätthålla sin
endast af den danske konungen stödda tron, lyssnade Birger blott allt för
villigt till de råd, som håns gemål och drotsete.Johan Brunkow (Brunke)
skola hafva gifvit honom, nämligen att bemäktiga sig hertigarnes personer
och göra dem oskadliga. Då detta emellertid icke kunde ske med våld, tog
man* sin tillflykt till list. För att fa båda hertigarne på en gång i sina
1 Vissa spridda delar af Upland föllo på Eriks lott.
2 Lübeck ger dem derför ock betydliga lån.
3 Från Upsala erkebiskopsstol kommo också klagomål till påfven öfver, att furstar och andra
gjorde ingrepp i dess rättigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
