Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Sveriges medeltid, förra skedet, 1060—1350 - Folkungaätten, tiden 1250—1350 - Magnus Eriksson. — Från valet till digerdöden, 1319—1350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medföra någon fordel för Norge vållade det olägenheter. Detta missnöje hade
till och med gifvit sig luft i uppror af några bland Norges främsta män.
Föreningen var visserligen uteslutande en personalunion, men orsaken till
norrmännens missbelåtenhet låg just deri, att den för båda länderna
gemen-samme konungen ej kunde städse uppehålla sig i Norge, der statsförfattningen
var sådan, att konungens närvaro i landet var nödvändig1. I Sverige, der
makten redan låg snarare i rådets än i konungens hand, torde deremot de
ledande männen hafva sett unionen med andra ögon, emedan rådet med
drot-seten som ordförande hade tillfälle att sköta regeringen och vidga sin makt
under konungens vistelse i Norge, liksom förut under hans minderårighet.
*Så vidt vi nu kunna se, hade man emellertid ej heller i Sverige något emot
unionens upplösning, för hvilken sannolikt äfven grannländernas furstar och de
tyska städerna i hemlighet arbetat, emedan de i en stark och varaktig förening
mellan Sverige och Norge måste se en fara for sig, och emedan det endast
der-igenom skulle kunna blifva möjligt för dessa länder att befria sig från
beroendet af de tyska handelsstäderna, som med hvarje år blef allt mera tryckande.
Då Magnus’ andre son Håkan föddes år 1340, synes man ock hafva
tagit för afgjordt, att den tillfälliga och ej på folkens önskan, utan endast
på konungahusens slägtskapsförhållanden grundade unionen skulle så snart
som möjligt upplösas på det sätt, att den ene af konungens söner finge Sverige
och den andre Norge. Det är möjligt att denna uppfattning redan tidigt
-delats af Magnus sjelf och att det var derfor, som hans äldste son erhöll det
i Sverige vanliga konunganamnet Erik och den andre det norska namnet
Håkan (Håkon) samt från början uppfostrades i Norge.
På ett norskt rådsmöte i Varberg (augusti 1343) utnämde också Magnus
>på rådets begäran» Håkan till konung i Norge, och rådet hyllade honom
nu med glädje som sådan, hvarefter denna anordning godkändes af ombuden
för den öfriga befolkningen. Det bestämdes dock att Magnus skulle ensam
föra regeringen, till dess Håkan bli f v it myndig. Rådet i Norge förband
sig äfven att af all kraft hindra, om Erik såsom den äldste skulle försöka att
blifva Norges konung, eller om Håkan ville tränga sig in i Sverige, så länge
Erik eller hans barn lefde.
Några månader senare, vid det förut omtalade mötet i Varberg,
utfärdade det svenska presterskapet (18 november 1343) en försäkran om, att det
skulle på behörigt ställe välja Erik till konung i Sverige, dock med förbehåll
för Magnus att ensam föra regeringen, så länge han lefde. Dtan tvifvel
hafva äfven de verldsliga medlemmarne af rådet förbundit sig till detsamma,
ehuru ingen underrättelse derom kommit till vår tid. Erik blef också i
Upsala vald till Sveriges konung eller rättare tronföljare (december 1344)
Oaktadt den år 1323 slutna freden var förhållandet till Ryssland fort- 1 2
1 M»igi)U8 gjorde ock för litet för att afhjelpa olägenheterna deraf, att han, sedan han sjelf
tillträdt regeringen, så ofta vistades utom Norge. Han utnämde ej ens under lång tid någoa
kansler, som kunde hafva det norska rikssigillet och med rådet afgöra de mindre vigtiga ärendena.
2 Erik kallas fortfarande »junker»; Håkan för deremot redan konungatitel, emedan Magna*
numera endast betraktades såsom regent i Norge under hans minderårighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
