Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Sveriges medeltid, förra skedet, 1060—1350 - Öfversigt af Sveriges inre utveckling under medeltidens förra skede - Styrelse och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
val (s. 446; jfr s. 462), samt iuom landskapen endast vid val af domare och
vid utomordentliga skatters beviljande.
Beskattningsrätten tillkom nämligen enligt lag uteslutande folket,
hvilket dock ej egde återtaga eller minska de ständiga skatterna. Endast i vissa
bestämda fall skulle konungen kunna fordra utomordentlig bevillning, om
hvilkens storlek han skulle i hvarje lagsaga öfverenskomma med biskopen,
lagmannen och ett visst antal frälsemän och bönder. Konungen utskref dock
ej sällan egenmäktigt gärder, hvilket äfven länsinnehafvare finnas hafva gjort,
ehuru Magnus Ladulås i alsnöstadgan förbjöd sådant och hotade att straffa det
med länets förlust.
Medelbart kunde emellertid konungen på ett sätt, som ej var i lag
förbjudet, öka de skattskyldiges tunga. Han egde nämligen att f5r sin
regeringstid befria hvilka han ville från erläggandet af den skatt, som för deras jord
eller deras personer skulle utgå till konuugen, och vi hafva af det föregående
sett, huru kyrkan, rådets medlemmar, konungens män och alla de sora tjenade
till häst kommit i åtnjutande af sådan befrielse1, hvilken under Magnus
Erikssons tid utsträcktes först till rådsherrarnes och riddarnes samt sedan
äfven till allä andra frälsemäns enkor, minderåriga söner och ogifta döttrar. Då
den skattefria jorden (frälsejorden) hastigt tillväxte, men statens behof
samtidigt ökades, blef följden häraf att skatterna blefvo allt större och tyngre
för den j >rd som fortfarande var skattskyldig, i synnerhet som några af de
förnämsta skatterna utgingo lika af hvarje härad eller skeppslag1 2, antingeu
skatteböndernes antal var större eller mindre.
Snart nog gjordes också försök att hindra frälsejordens hastiga tillökning.
Så bestämdes i afseende på kyrkan gång efter annan, att endast den joni,
som vid en viss tid3 var i dess ego, skulle åtnjuta frälse, men all jord som
kyrkan derefter förvärfvade vara skattskyldig, så vida ej konungen i något
fall särskildt medgaf skattefrihet, en inskränkning som, ehuru fullt berättigad,
framkallade starkt missnöje.
Svårare var det att hindra den verldsliga frälsejordens allt for stora
tillväxt. Den som sjelf tjenade till häst fick nämligen frälse för all sin jord,
antingen han egde mera eller mindre, hvarjemte ännu hvarje bonde, som
kunde och ville fullgöra rusttjenst, fick frälserätt. Yäl uppträdde de
förmögnare frälsemännen med ett stort antal beridna och beväpnade tjenare,
livar-igenom konungen i ett krig af dem erhöll större hjelp än af de mindre jord-
1 Friheten gäl de endast de årliga skatterna till konungen, men hvarken de ntomordentliga
garderna till honom, skatterna till kyrkan eller kommunalutskylderna. Der emot tingo frälseman »ea
uppbära och för sina behof använda den kounngen tillkommande andelen af dc böter som dera*
gårdsfolk ådömdes.
2 Vissa i närheten af kusten liggande delar af landet voro indelade i skeppslag, af hriika
hvarje skulle utrusta ett skepp i lednng eller erlägga en viss lednngslame, hvilken, såsom vi sett
(*. 463), blef en af de förnämsta årliga skatterna.
3 Konung Birgers kröning 1302 var länge en sådan tidsgräns, vid hvilken tid äfven dea
grundsatsen uttalades, att egentligen endast rusttjenst skulle medföra frälse, hvarigenom det andliga,
frälsct betraktades som undantag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
