Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Sveriges medeltid, förra skedet, 1060—1350 - Öfversigt af Sveriges inre utveckling under medeltidens förra skede - Styrelse och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egarne. Men de följen som omgåfvo stormännen blefvo lätt en fara för
freden och säkerheten i landet, hvarför redan Magnus Ladulås sökte inskränka
dessa följens storlek i fredstid, ehuru troligen med ringa framgång, emedan vi
finna att försöket efter hans död gång på gång måste upprepas (s. 485). Genom
en sådan inskränkning gick konungen vid inträffande krig i väsentlig mån
förlustig den fördel, han skulle liafva haft af stormännens större följen såsom
ersättning för den skattefrihet som tillkom deras större jordbesittningar.
Magnus Eriksson sökte så mycket som möjligt att afhjelpa denna
olägenhet genom föreskrift om årlig vapensyn och noggrannare bestämmelser
rörande rusttjensten samt genom att stadga tjufstraff för den frälseman, som
genom svekfullt köp eller byte af skattejord sökte draga till sig konungens
skatt. Omkring 1340 anbefalde Magnus också en sträng räfst med det
andliga frälsets gods och tio år senare med det verldsliga frälsets. Dessa och
andra åtgärder i samma syfte ådrogo honom emellertid de stores hat på ett
sätt, som slutligen kostade honom hans krona och svärtat hans minne genom
den framställning af hans lefnad och verksamhet, hvilken härrör från det
aristokratiska partiet och blifvit till senare tid allmänt trodd.
Under det skede af medeltiden som vi nu betraktat hade de särskilda
landskapens sammansmältande långsamt, men oafbrutet fortgått. Inrättandet
af konungens råd, hvars medlemmar voro bosatta i landets olika delar,
lagmännens upptagande i detta råd, den allt oftare förekommande
omständigheten, att en af stormännen genom gifte och jordbesittuingar på en gång
tillhörde flere landskap, den för hela riket gemensamma kyrkan, allt detta
medverkade till, att de många småstaterna vid midten af 1300-talet kände
sig så starkt förenade, att man då kunde tänka på en för hela riket
gemensam lag (se andra delen, s. 4).
I samma mån som landskapen förlorade sin sjelfständighet, minskades
emellertid böndernes inflytande, emedan de ej längre kunde så som förr
deltaga i afgörandet af de allmänna angelägenheterna. Makten öfvergick från
allmogen till de andliga och verldsliga stormännen, från landskapstingen till
de för hela riket gemensamma rådsmötena eller herredagarna. Samtidigt göra
sig främmande statsgrundsatser gällande. Konungen anses ej längre hafva
sin myndighet af folket allena, utan »af Guds nåd»1. Sedan konungens
makt först med kyrkans och de stores hjelp växt på folkets bekostnad, men
sedan försvagats genom strider mellan konungahusets medlemmar och genom
tvenne förmyndarregeringar, komma stormännen slutligen så godt som ensamma
i besittning af all makt.
Att folket härvid icke hos oss, såsom i de flesta andra länder, alldeles
förlorade sin betydelse, utan kunde vid medeltidens slut framträda med sådan
kraft som det gjorde, torde väsentligen kunna förklaras af dess vana vid
sjelfstyrelse, som i synnerhet i de smärre områdena tidigt rotfäste sig; i
kommunalförvaltningen deltogo bönderne jemte frälsemännen såsom likstälda.
1 Den förste, som, så vidt man nn känner, i Sverige kallat sig konung af Guds nåd, är Knut
Eriksson.
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
