Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Banden lösas - XVI. Råttans sista förtvivlade kupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Han gjorde ett tecken.
Jag tryckte en sista, förtvivlad kyss på hennes
läppar. Sedan fördes hon tillbaka till det rum varifrån
hon kommit. Dörren stängdes efter henne. Gode
gud! Skulle jag aldrig återse henne mer i detta livet?
— Nåväl, sade baron Friedrich, och i hans sätt
fanns ej mera en skymt av vänlighet, hur vill ni
förklara detta, sir? Bekänn bara! Undanflykter äro
fullkomligt lönlösa. Jag vet nämligen vem er andra
hustru är — och jag har henne fast!
Hans ögon lyste av triumf och skadeglädje, när
han talade, och hans lilla feta gestalt tycktes växa
och bliva mera kraftig och imponerande. Han ringde
på en klocka och gav några hastiga order åt
mannen som kom in. Vad det gällde, uppfattade jag ej,
jag tänkte uteslutande på mig själv. Därpå vände
han sig till mig och sade, barskt som domaren till
en brottsling:
— Nåå, sir!
Att förtiga något var lönlöst. Jag började alltså
skyndsamt att berätta för honom hela mitt äventyr.
Han avbröt mig då och då, trummande med
fingrarna på skrivbordet och sade:
— Gott! Nu vet jag att jag har henne. Jag har
fått henne i fällan. Hon är min!
Medan jag var mitt uppe i min berättelse och just
stod i begrepp att skildra detaljerna vid vår ankomst
till Petersburg, hördes en knackning på dörren.
— Ett ögonblick! sade baron Friedrich och
ropade därpå: Stig in!
En konstapel kom fram till honom och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
