Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första akten - Femte scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första Akten. Femte Scenen.
49
Rödt vid ändan, klumpigt och tjockt, för att bringa
barn i skratt;
Gör ej gäck af skalliga män, hoppar ej i fyllhundsdans;
På en hvar, som kommer för när, att fördrifva
elakt skämt,
Ej med facklor rusande in, ryter hon ”iu, iu”;
Nej förtröstansfull på sig sjelf och sin digt,
framträder hon!
-
Jag, som nu är sådan poet, purrar jag väl håret högt?
Söker jag väl narra er med två tre gånger samma kram?
Hittar jag ej alltid på nytt, då jag förer något fram?
Icke ett det andra är likt, allting som sig bör likväl.
Sjelfva Kleon, stor som han var, stötte jag för
buken käckt,
Sen han fallit, trampade jag honom aldrig med min
fot.
Men de andre, sedan de lärt greppet af Hyperbolos,
Stampa nu den stackarn jemt oförtrutet, samt hans
mor.
Först kom stackars Eupolis fram, dragandes med
Marikas,
Vände våra Riddare om, ganska klipskt, den
klipparen!
Satte till en raglande kärng, blott för
fyllhundsdansens skull,
Som förut ren Phrynichos gjort, för att ge sin haj
till lifs.
Derpå kom Hermippos och högg tappert på Hyperbolos;
Hela följet håller nu på, tröskar på Hyperbolos,
Med en lånad bild utaf mig: fiskandet i grumlig dam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
