Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kofferten som voro hennes. Även stockholmshem-
met, som varit hennes tillflykt det sista året, för-
svann.
Tänk, om inte heller mormor skulle vilja ha henne
kvar! Vart skulle hon då ta vägen? Här ville de väl
inte ha henne om mormor tröttnade! Åtminstone inte
tant Nanny.
Monika grät inte. Hon ville inte gråta. Nu hörde
hon det sista avskedsropet från tant Nanny om att
hon skulle stå stilla på stationen tills de fann henne
därborta i Västerköping.
Och så försvann den sista skymten av både tant
Nanny, farbror Ernst och stationen ur sikte.
Tårarna ville komma. Monika gick in i kupén och
kröp in i sitt hörn med ansiktet gömt bakom kappan.
Hon fick inte gråta, hon måste ju vara stor. Stora
människor grät inte så att folk såg det!
Litet rödögd satte hon sig så till rätta, lämnade sin
biljett till konduktören som nu gick genom vagnen,
och började sedan plocka fram sina tidningar, som
farbror Ernst givit henne.
Hon låtsades läsa. I verkligheten satt hon bara och
tänkte på att hon nu var så ensam. Men hur var det
mormor skrivit i det sista brevet som legat i farbror
Ernst brev? Jo, där stod: ”Välkommen till mormor,
lilla vän”. Nog måste hon vara snäll som skrev så!
Men tänk om hon var som tant Nanny! Hon lät ofta
snäll när hon talade med människor, men sen menade
hon ingenting med det.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
