Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Den djuriska moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följd av nog många »goda gärningar», d. v. s. dödade
fiender! Helst slaktas fångarna under marter. Och även
sedan människoätandet upphört, fortfar detta pinande
som ett älsklingsnöje; ofta släppas fångarna lösa för
att hetsas till döds, alldeles så som vildens europeiska
broder roar sig med att hetsa sitt instängda villebråd i
sina jaktparker!
Och är väl — i fråga om aktning för människolivet
— monarken, som avskickar sina segertelegram efter en
»lycklig» drabbning, väsentligt skild från indianen, som
med stolthet förtäljer alt han har 500 skalper av fiender,
från vilka han befriat sitt folk?
Till den djuriska moralens krigsseder hör ock ett
fullständigt nedgörande av fiendens gubbar, kvinnor och
barn. Först småningom börjar man inskränka dessa
allmänna blodbad, dels genom envigeskamp mellan några
utvalda kämpar, dels genom att upprätta med religiös helgd
omgivna skyddsplatser (asyler). Sålunda fick hos greken
den flyende fienden skydd vid husets härd eller vid templets
altare. En motsvarighet till denna sed har man funnit i våra
dagar t. ex. hos vildarna på Sandwichsöarna.
Européens erövringsfärder till Amerika, hans nutida
»civilisatoriska» expeditioner till Asien och Afrika och
hans krig, sådana som senast det mellan Ryssland och
Japan, visa oss icke någon synnerligen skarp gräns mellan
den djuriska vildens och européens moral i fråga om
aktningen för människolivet, när erövring och krig bragt hans
likar i hans våld.
Under människans tidigaste utvecklingsskeden — då
kampen för tillvaron är hård, tillgången på födoämnen
knapp — blir den svage endast en börda för den starkare,
som denne snarast möjligt söker befria sig från. I Nya
Kaledonien blir den, som ej orkat äta på 3 dagar,
vanligen ihjälslagen; de åldrige begravas levande, ofta utan
att man förut gjort sig mödan att slå ihjäl dem. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
