Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Den djuriska moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inger den honom t. o. m. motvilja för fågel. Ytterst
beror såväl hundens som barnets och vildens uppfostran på
nervcellernas ovan påpekade förmåga att mottaga intryck,
att bevara och återupprepa dem. Ett bruk, hur
vansinnigt som helst, men vars uraktlåtande varit följt av svåra
straff och allmänt förakt — medan dess uppfyllande
framkallat lovord — ett sådant bruk skall slutligen bli en
inorganiserad instinkt. Samvetet skall anklaga oss för dess
uraktlåtande men godkänna oss, då vi uppfylla detsamma.
Vägen är ofantligt långt från t. ex. den unge
australnegerns samvetsro, sedan han smakat på den emu han
själv nedlagt och till en kulturmänniskas själsstrider
såsom t. ex. Shakespeare skildrar dem i Macbeths monolog,
sedan han mördat sin sovande konung, som tillika var
hans gäst:
Mig tycktes att en roat jag hörde ropa:
»Sov icke mer! Macbeth lönnmördar sömnen —
Den helga sömnen, den oskyldiga,
Som löser upp bekymrens hårda knutar;
Var levnadsdags välkomna död, det bad,
Som friskar upp en kropp av mödan krossad,
Den balsam, som åt själen så ger lisa,
Naturens egen ro
Och bästa rätten uppå livets bord
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — Vad fattas mig, att jag
Blir skrämd av minsta buller? — Vilka händer
Ha, de utriva mina ögon! Kunna
Den vida oceanens alla vågor
Avtvätta detta blod ifrån min hand?
Nej; denna hand lär förr med purpur färga
Omäteliga vattenrymders djup
Och grönt till rött förvandla.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
