Nu, unga flickor... viken åt sidan!... En stor medtävlarinna (*) träder nu in på banan.
Ni ser henne inte, men för den, som en gång har mött henne, är hon allestädes närvarande. Ni hör henne inte, men hennes stämma ropar starkare än åskdundret. Hon är den ofödda, som aldrig dör, hon är den bragdlösa, som uppammar hjältar, den stumma, som lär sina älskare det skönaste tal, den ljuvaste sång.
Hon är den hungrande, som aldrig blir mätt på uppoffringar, den törstande, som dricker söners och döttrars blod, den grymma, som endast sänder ett leende efter dem, som för hennes skull gå till döden.
Hon är en gudinna, ett töcken, en dimvarelse, tusen gånger går ni förbi henne utan att märka henne. Hon är den, som har vårdat er och fostrat er, som har gett er husrum och mat, ni har henne att tacka för allt, men ni har ännu inte fått syn på henne.
Hon är värdinna i ett stort hus, där ni är gäst alla dagar, och ni har ännu inte råkat henne.
(*) Fosterlandet.
*
Freden är för riket detsamma, som hälsan är för kroppen.
*
Var finns den stat, där inga barn driver omkring hemlösa, där intet ungt människoämne förfares, utan alla unga blir uppfostrade i glädje och med saktmod, som barnens rätt är?
Var finns den stat, som låter alla sina fattiga gamla få en trygg och ärad ålderdom, som det är tillbörligt för dem, som nalkas livets slut?
Var finns den stat, som straffar inte för att hämnas, utan endast och allenast för att uppfostra och upprätta, som det oss kloka och målmedvetna människor tillkommer?
Var finns den stat, som kan ta vara på varje begåvning? Var den, där den olycklige blir lika omhuldad som den framgångsrike?
Var finns den stat, som inte hyser inom sig främmande folkslag, som den inte kan lyckliggöra? Var den stat, som ger alla tillfälle att leva sitt eget fria liv, så länge de inte stör harmonien i det hela?
*
Aldrig skall man förneka mannen hans stora ära som samfundsdanare. Inte bara den stora helstaten, utan alla dessa små och stora organisationer, som den innefattar, är hans verk. Så snart vi går utanför hemmets fyra väggar, möter vi honom och endast honom. Han har skapat gården, byn, kommunen, staden. Han har upprättat kyrkan, universitetet, industrisamhället. Alla de stater i staten, som vi känner, är från början hans verk. Han är den största byggaren av mänskliga myrstackar, han står aldrig ensam, tillhör alltid en sammanslutning. Ingen man är så ärad som statsmannen, som den stora regenten, därför att vi känner och förstår, att mannens främsta gåva till kulturen är den välordnade, starka, skyddande staten.
*
Låt oss höra! Låt oss lyssna! Han, vars stämma genom världskrigets åskor tillropade oss enighet, talar också till oss genom sin ringa tjänarinnas (*) ödmjuka skapelse.
»Enighet», tillropar hon oss, »enighet mellan reformert och lutheran, enighet mellan protestant och grek, mellan grek och katolik, enighet mellan kristna och icke-kristna, enighet, enighet mellan alla jordens folk!»
(*) Mrs Anne Spafford.
*
Enighet är möjlig, enighet kan uppnås mellan människor av olika nationer, enighet kan också råda mellan riken och folk.
*
Paneuropa, vilken grav för ångest misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi!
Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod!
Vilken vagga för ett nytt hopp!
