Guds dånande storm... »Än susar den fram över de stora rikena, än över de små, bortglömda samhällena. Guds storm glömmer ingen. Den kommer så över stora som små. Det är grant att se Guds storm komma.»
*
»Ödekyrka! Du gamla hus! Jag vet intet ställe, dit det bättre anstode mig att komma med min sorg.
Jag har varit en lekare och en gycklare, men ur min själ framgår inte mer varken gyckel eller lek.
Min själ har blivit som du, stum, utan klockor, utan sång.
Min själ har blivit fattig och mörk och förvildad. Den är full av fasans och förskräckelsens bilder, den är plundrad och skygg som en hemlös, den vet varken råd eller utväg, den vill gömma sig undan och försvinna från allas åsyn, såsom du har gjort, stackars gamla kyrka i ödemarken.»
*
Han (Den fridsamme) stönade vid tanken på denna kamp, vari snart sagt hela mänskligheten deltog och som hotade hela världen med förstörelse. Om det åtminstone hade varit en stormflod eller ett vulkanutbrott, som man hade att göra med! Olyckan vore inte mindre fördenskull, men man hade inte haft den förnedrande känslan, att den vållades av människor. Man behövde inte hellor tänka, att eftersom det var förnuftiga varelser, som hade gripits av krigets vansinne,så borde det finnas något ord eller kanske någon åtgärd, som skulle hejda raseriet. Man behövde inte varje dag och stund med smärta och ångest grubbla för att finna detta, som skulle sätta en damm för ödeläggelsen.
*
Ont var inte allt, som skedde. Dock var tiden sådan, att det goda ofta blev lika fördärvbringande som det onda. Det var som vid stora vindfällen djupt inne i skogen, där träd ramlar över träd, fura drar fura med sig och även underskogen ryckes omkull av de stupande jättarna.
*
Guds kvarnar malde sakta och säkert... Från Gud kom en dag en tanke och kastades ner i malgången. Det var en tanke så skön, att änglarna i hänryckning sjöng ut den i världsrymden, och världsrymdens ekon återkastade deras sång, så att den kunde uppfattas av människorna. Den Guds tanke, som sålunda uppfångades av jordklotets arma innevånare och fyllde dem med hoppfull förväntan, var denna: Frid på jorden.
*
Långt borta i det otänkbara höllo Guds kvarnar på med sitt arbete.
Ingen såg hur vingarna svängde, ingen hörde det dova rasslet, då
stenarna nöttes mot varandra. Ingen ville mer veta något därom, att
jorderikets öden och händelser voro mjöl, som de hade malt, eller att
Guds tankar voro mälden, som kastades in i malgången.
