Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla Stinas trovärdiga och rysliga berättelse om barnamörderskan Brita Christina Wanselii sista stunder och afrättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undan, hwilket hon genast tycktes hafwa i sinnet,
straxt då hon kom utanför Smedjegårdsporten.
Hon leddes af twenne prester, på
hwars ord hon föga tycktes gifwa akt. Jag
war så rörd af att se hennes syndaelände, och
blef så underlig till mods, att jag icke en gång
kunde gråta; jag endast ryste öfwer en så
olycklig färd till ewigheten. Wi wete ju af
Guds ord, huru det går med den, som
kommer på Lammets högtid och icke hafwer
bröllopskläder. Olyckliga Brita Wanselius,
tänkte jag, du som nu går till doms klädd i
syndens orena klädnad! Jag gick så fördjupad i
tankar och blef så trött genom min sinnesoro,
att jag blef långt efter tåget, och upphann det
ej förr än wid källaren Hamburg, der de
olycklige wanligtwis erhålla sin sista timliga
dryck. Wanseliusskan wägrade att emottaga
det winglas, som bjöds henne. Der framkom
en blåklädd man, som trängde sig midt
igenom folkhopen, samt talade några ord med
henne, hwarpå hon tycktes blifwa mycket
orolig, så att den ene af presterna hällde
wälluktande watten på sin näsduk, samt lät henne
dermed uppfriska sig. Hon tycktes alltid
wara af ett lika egensinnigt lynne, så att hon
stadnade flere gånger på wägen: en gång kastade
hon ikull sig: wid Skants tull föregaf hon
sig hafwa ett naturbehof, hwarföre hon fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
