Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första akten - Tionde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MATRJONA.
Det skall han inte, min duva. Det är bara dumt prat.
Du känner ju min gubbe. Han har just inte mycket
förstånd till överlopps, men får han väl en gång något
i sin trindskalle, så kan man inte draga ut det med
tång en gång.
ANISJA.
Men hur kommer det sig då, alltihop det här?
MATRJONA.
Ack ser du, mitt hjärtegryn lilla, du vet, hurudan
pojken är. Han är ju galen i allt, vad kvinnfolk heter,
och en vacker gosse är han också, det kan ingen neka
till. Nå, nu vet du ju, att han en tid var anställd där
borta vid järnvägen, och där fanns en köksa, en fader-
och moderlös flickslinka, och hon gav sig till att
hänga efter honom ständigt och jämt.
ANISJA.
Marinka?
MATRJONA.
Just hon, måtte den onde taga henne! Nå, vare sig
nu, det blev till något mellan dem eller inte, det kan
jag inte säga, men gubben min fick i alla fall nys om
saken. Folk har väl pratat om det, eller också har hon
kanske själv kommit och beklagat sig för honom...
ANISJA.
Ja, fräck är hon, det stycket!
MATRJONA.
Nå, och gubben min, det nötet, han tog genast illa
vid sig och började väsnas. »Vi måste gifta dem», sade
han, »och utplåna synden. Vi få taga hem pojken»,
sade han, »och ställa till bröllop.» Jag sade emot allt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
