Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisterna - IV. Magnus Jakob Crusenstolpe. Fortsättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock i längden b&de enformigare och tunnsåddare, än de ymnigare tillfällen
att utgjuta sig, som riksdagarna erbjuda. De främmande åhörare, hvilka nästa
riksdag första g&ngen få tillträde till riksståndens öfverläggningar, böra således
med någorlunda säkerhet kunna påräkna, att få göra bekantskap med
riddar-husets främsta parlamentariska prydnad, skön som tulpanen i framställningar
och framställningssätt — doftrik som den i handling.»
Slutet är, som grefve Lagerbjelke anmärkte, det gifligasta
i hela stycket, »ty säger icke Dellie: Tinodore tulipe\»
Efter brytningen med hofpartiet och efter det ryktbara
uppträdet på riddarhuset, då Crusenstolpe roat sig med att
öfversätta de latinska orden per fas et nefas, gick således
Crusenstolpe nya öden till mötes och han var hänvisad att
lefva af sin penna. Böijan till den rad af arbeten, som nu
följa, utgöres af Skildringar ur det inre af dagens historia,
(1834). Arbetet sönderfaller i tvenne delar: De närvarande,
utgörande en samling porträtter af den då samlade
riksdagen och De frånvarande, som gifver en skildring af de
mest framstående personligheterna efter 1809. Med andra
ord, här har man vidare utfördt och sammanfattadt, hvad som
redan var skisseradt i Fäderneslandets portråttserier.
Det var med dessa Skildringar, som Crusenstolpe slog
igenom: »den förförande, förtjusande och förbannade boken»,
som en person i de dagarna uttryckte sig. Geijer yttrade sig
med värmländsk rättframhet och mindre berömande om den
samma i Litteraturbladet 1834: »Den innehåller den giftigaste
skandal, som ännu under svensk tryckpress svettats och man
måste erkänna, att saften tillredts af en mästerkocks hand».
Huru Crusenstolpes skildringar för öfrigt verkade på
samtiden, antydes tillräckligt af Järtas ord, som själf befann sig
bland de afmålade: »Först borde Crusenstolpe få spö och
sedan borde han tagas in i Svenska akademien».
Dessa skildringarna, som icke blott teckna porträtter utan
äfven söka belysa den politiska situationen, äro utan tvifvel
det bästa som Crusenstolpe skrifvit. Långt svagare och oredigt
skrifven är hans andra försök till samtida historieskrifning:
1720, 1772, 1809.
Emellertid hade Crusenstolpe trots sin brytning med
hofpartiet ännu icke egentligen uppträdt på något hätskt sätt
mot det gamla systemet. Visserligen förekomma här och där
gliringar mot Karl Johan och mycken giftig ironi mot mer än
en af systemets män; men man kan äfven läsa sådana uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
