Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - II. Reaktion mot fosforismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en viss kärf nykterhet skärskådade allt som kom inom
hans synvidd.»
Såsom essayist gifver han från sitt första framträdande
ett skarpt om ock kanske något ensidigt uttryck åt
hufvud-riktningen i sin tids kultur. Han år Öfverallt nyttans man,
en utilist i ännu högre grad än till och med Lars Hierta.
Utgångspunkten är för honom just motviljan mot
fosforismen, under hvilket namn han innefattar allt öfverdrifvet
ästetiserande, Vart pour Vart-teorien år för honom en
veder-stygglighet. Detta beror därpå, att han framförallt betonar
nyttan äfven af litteraturen och fordrar, att den skall vara
etisk. På en tid, då punschvältaligheten och de flammande
fraserna blomstrade, yrkade han kort och kärft på att sakens
egen vältalighet skulle gälla mer än de granna orden.
Han har skrifvit icke få, verkligt intressanta artiklar
öfver samtida tilldragelser; trots en viss ensidighet förtjänade
flera af dem att åter framtagas. Betecknande för hans hela
ståndpunkt är t. ex. hans angrepp på Gunnar Wennerbergs
Gluntarne, hvilka ju eljest mottogos med stor entusiasm af
hela den svenska publiken. Han är ytterst ensidigt
moraliserande. Den häftigaste af dessa artiklar handlar »Om den
usla litteraturen», »den litteratur, som hufvudsakligen vore
beräknad på en lösaktig inbillnings sysselsättande». Man
kan af dessa hans angrepp på litteraturen möjligen tro, att
han saknade verkligt sinne för densamma, men det är visst
icke fallet. Den, som så fint kunnat karaktärisera
Törnros-boken som Bergstedt i följande rader, saknar visserligen
icke litterärt omdöme: »Något ledigare, och med sitt stilistiska
själfsvåld behagligare, något friskare, doftrikare och mera
hänförande än dessa små band, åtminstone vid den första
läsningen, torde man hafva svårt att upptäcka i den svenska
litteraturen.» Men därefter framhäfver han också den allt
förstörande subjektivismen i Almqvists författarskap och
högst betecknande för hans egen åskådning yttrar han,
hänvisande på realismen: »Det historiska eller, för att nyttja ett
förkättradt namn, det reella, har i konsten redan till betydlig
del gjort sig gällande: vi påminna om Walter Scott, om vår
Södermark, om Folkvisan. Och om någon säger oss, att
allt detta är mera verklighet än konst, så förskräcker det
oss icke. Fantasien, denna ädla Guds gåfva, skall ändock
icke blifva utan syssla i den mänskliga odlingens tjänst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
