Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - I. Rousseauisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säger) men som saknar känsla eller religion. Å andra sidan
den friska landtbon, hvilken icke ljuger utan instinktivt följer
sin känsla. Kärleken säger han tillhör känslans region och
äktenskapet får icke ingås utan af rena känslomotiv.
Äfven en annan liten skrift från denna tid är märklig,
när det gäller att framhäfva stadierna i Almqvists utveckling.
Det är Parjumouf, Saga från Nya Holland (1817). Också den
är fylld af Rousseauanska idéer och föreställningar, men den
tillhör dock en senare litteraturgrupp, nämligen dessa
öfver-gångsarbeten strax efter revolutionen, som Georg Brändes
sammanfattat under det träffande namnet
Emigrantlitteraturen. Rousseau hade nöjt sig med att på afstånd skildra
naturmänniskan; hans efterföljare uppsökte tropikens
jungfruliga skogar och tecknade de lyckliga naturväsenden, som
befolkade dem. Vilden, som redan Voltaire användt i satiriskt
syfte för att blotta samhällslytena, blef hos Bernardin de
Saint Pierre och öfriga Rousseauaner en idealfigur. Det är
Chateaubriands Atala, som utgör den närmaste förebilden
till Almqvists saga. Mången scen i densamma erinrar direkt
om någon liknande i Atala (t. ex. Parjumoufs och Ansais
vandring genom urskogen, hvilken motsvarar Chactas och Åtalas).
Det behöfver knappast tilläggas, att hvarken i
naturskildring-arnes kraft eller i den sentimentalt romantiska stämningen
når han upp till förebilden. Almqvist är äfven i denna
skrift endast nybörjaren, som på ett stapplande språk
utvecklar sin tes och beskrifver ett idealiseradt naturväsendes
lif. Paijumouf är hans första utkast till de senare
kvinnogestalterna, men ännu icke riktigt lyckad. Hon är söt och
kokett som en liten pensionsflicka, hvilket icke passar ihop
med det naturfriska väsendet hos en vildinna som bär
en krona af brokiga fjädrar på sitt hufvud. Vi finna i
denna dikt spår af, att Almqvist redan har sin senare
motvilja mot vigseln, fast föreningen här försiggår efter en
viss ritual.
Hittills hafva vi icke funnit några spår af nyromantik i
Almqvists skrifter, fast vi redan följt honom fram till 1817.
Men under dessa år hade Almqvist fört ett rikt andligt lif. Han
hade läst Sturm und Drangs författare, af hvilka icke minst
Klinger och hans roman Raphael von Aquila gjort ett djupt
intryck på honom och var säker på, att det icke var den
enda röfvareronian, soni han slukat! Han hade gjort bekant-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
