Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - II. Nyromantikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en hel serie af idealgestalter, som belysa denna sats:
Tin-tomara, Signora Luna m. fl.
Det år också känslan, som utgör den högsta principen
i hans konstfilosofi. Han böjer sig icke heller på detta
område för några yttre reglor, utan hvad skalden i
inspirationens ögonblick skådar i sitt inre, är det högsta. Almqvist
trodde på sin inspiration som Sokrates på sin Dämon och
lät icke den kyliga reflexionen sedan ändra i det nedskrifna.
Han griper eller förkastar efter behag, och han är höjd
öfver alla verklighetshänsyn, alla yttre hänsyn. Konsten,
säger han, år paradisisk, den vet icke af godt eller ondt.
Lika litet bekymrade han sig om historisk trohet, till och
med om det var historiska händelser han ville skildra
(Her-mitaget). Äfven sannolikhet och sammanhang lät han
stundom fara och älskade ofta att hopa orimligheter och
para-doxer i en sådan grad, att han blef verkligt stillös (se t. ex.
Sviavigamal). »Så jag målar, donna Bianca, ty så roar mig
att måla.» I denna maxim har Almqvist uttryckt det
centrala i sin nyromantiska poetik. Det är Vart pour Var
theorien i all sin suveränitet.
Sådana äro några af hufvudpunkterna i Almqvists
nyromantiska åsikter, och vi återfinna dem uttryckta i
berättelserna under denna tid. Hans konst är, äfven den, mystik:
bak de yttre tingen skymtar han djupare sanningar; det
yttre är endast en symbol för det inre. Också älskar han
långt mera att antyda än att utföra. Ofta afslutar han en
mening utan att helt uttala det afgörande ordet. En
händelse, en scen för han fram till kulminationspunkten, men
lämnar den därefter. Mycket af Almqvists finaste konst
kommer fram i dessa drag. Han sätter genom dessa medel
läsarens fantasi i rörelse och för honom bort med sig till
drömlandet. Ofta är denna suggestion af rent
musikalisk art.
I full öfverensstämmelse med detta betonande af
fantasiens suveräna rätt kallade Almqvist sin Törnrosens bok
Fria fantasier eller en irrande hind. Hvarifrån Almqvist fått
tanken att under en dylik gemensam titel samla sin pennas
alster är svårt att säga. I någon mån erinrar den om
Balzacs Comedie humaine, men mera till programmet ån
till utförandet, ty om någon inre plan kan man ej tala i
Törnrosens bok. »Den kom aldrig att bilda ett enda stort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
