Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - III. Realisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mantiska ståndpunkt? Fosforismen var ju reaktionär till
sina syften, och aldrig hade den varit reaktionärare än under
trettiotalet, då den tydligen kände, att den kämpade för sitt
lif. Almqvists ställning till nyromantiken hade emellertid
alltid haft en särskild karaktär. Han älskade nog dess
fantastik, dess mystik och svärmeri, men i grund och botten
voro hans drömmar af en helt annan art än vare sig Geijers
eller Atterboms. Den senare hade under sina barnaår suttit
nere i en aflägsen krok af Östergötland och läst Björners
kämpadater och han behöll alltid smaken för det historiska,
det förflutna, det minnesrika. Hans ideal var medeltidens
feodalstat och fast god protestant, kan det icke nekas, att
han hyste vissa hemliga, ästetiskt katolska sympatier.
Almqvist däremot hade framlefvat sina första år i en luft,
genom-pyrd af sjuttonhundratalets idéer. Liksom hela
upplysningstiden saknade han i hög grad historiskt sinne och såg
abstrakt på alla sociala företeelser. Det förflutna tjusade honom
icke heller öfver höfvan. Hans drömland låg i det Qärran
blå, en feernas lycksalighetsö i framtidens ocean. Det är
därför som alla hans ideer, äfven om de äro nyromantiskt
färgade, långt mera erinra dels om sjuttonhundratalets
materialism, dels om den kommande positivismen och
utvecklings-filosofiens läror. Vi hafva sett, huru man bak hans fatalism
skymtar ärftlighetsbegreppet, och hans mystiska upphöjande
af det djuriska är intet annat än den följande tidens
betonande af instinktslifvets berättigande i människan. Så
förebådar han på alla områden positivismens idéer i moral
och psykologi. Älmqvist tillhörde, såsom man sade i
Tyskland, nyromantikens vänster liksom Atterbom dess höger.
Det är alldeles riktigt då Lysander, fastän utan tillräcklig
motivering, jämför honom med Heine. Historiskt intager
han samma plats som denne. Han upplöser nyromantiken
och inleder realismen och radikalismen.
Därför utvecklade sig också hans fantastiska och
mystiska världsåskådning småningom till radikal opposition i
politiskt, religiöst och socialt afseende och det så
fullständigt, att man i många fall först på åttiotalet hörde samma
tankar uttalas.
Det är icke lätt att i närvarande ögonblick exakt
an-gifva, när Almqvist själf nått fram till denna nya
ståndpunkt. Det var först åren 1838—1840, som han uttalade sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
