Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - III. Realisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankar, men i verkligheten ligger hela processen tidigare;
troligen är han redan öfver gränsen 1834 eller senast 1835.
Redan i Törnrosens bok finna vi utslag af dessa nya
tankar. Tidigast kan man på det rent konstnärliga området
iakttaga, huru Almqvist närmade sig realismen. Det år t. ex.
betecknande, huru intresserad Almqvist är af att skapa
lokalfärg i vissa af sina arbeten, fast ingalunda i de historiska
eller arkeologiska försöken, som man skulle kunnat förmoda.
Hermitaget såväl som hans Sviavigamal äro skrifna i rent
nyromantisk anda. I hans italienska och spanska
skildringar, Signora Luna och Ramido Marinesco, finna vi
däremot hans egendomliga sätt att gifva lokalfärg, i det han genom
uppräknande af klingande namn, exotiska trädslag, o. s. v.
söker framkalla sydländska bilder. Som redan sagdt
påminner hans manér här närmast om Victor Hugos eller i
allmänhet de franska romantikernas omkring 1830.
Samtidigt varseblifver man äfven, huru han anslår
hvar-dagstonen i sina berättelser. Redan i Jaktslottet finnes
antydningar därtill fast icke alltid fullt lyckade. Såsom redan
Atterbom anmärkte, framträder ofta detaljerna för mycket
på det helas bekostnad. (Se t. ex. Richard Furumos och
Julianus’ samtal om Magdalena, hvilken högstämda skildring
humoristiskt är inskjuten i en hvardagskonversation angående
de framsatta maträtterna.) Baron Julius K. är synbarligen
ett något ironiskt försök i Fredrika Bremers stil; till och
med personnager ur hennes romaner, Mamsell Rönnqvist med
sina pullor uppträda i densamma.
Omöjligt är det icke, att Balzac under dessa år inverkat
på honom och fört hononi fram mot den brutala skildringen
i Det går an. Säkert är i hvarje fall, att han från och med
midten af trettiotalet är på god väg att förändra hela sitt
romantiska manér och i slutet af decenniet, är han fullt
herre öfver sitt nya skrifsätt. Columbine, som äfven på grund
af sin tendens hör hit, utmärker sig genom ett särdeles
djärft samtalsspråk. I Araminta May finna vi en liten
verklighetsbild, tecknad på grundvalen af de tvenne motsatser,
som Almqvist ständigt fasthöll: landtlifvet och stadslifvet.
Det är en liten hvardagshistoria, i hvilken med älskvärd
skälmaktighet skildras en kärlekshistoria mellan den unge
grosshandlaren herr Fabian och fröken Henriette, en
förtjusande ung stockholmska, med icke så litet af fransysk
10. — Morten8en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
