Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - III. Realisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ehuru jag är lik alla människor däruti, att bestå af en blandning af
fel och förtjänster, så skiljes jag likväl från de flesta däruti, att man hos
mig hufvudsakligen fäster sig vid felen och hos andra hufvudsakligen vid
förtjänsterna. Jag vet icke, hvilken bana en nådig Gud för mig kan hafva
utstakat: likväl saknar jag, om jag bara vill, hvarken humor eller satir, så att
det skulle nog också en dag kunna falla mig in, att taga folk i svansen, draga
dem på land, sätta deras egenskaper till allmänt skärskådande och bli en
informator in extenso. Höilighet och kärlek är hvad som roar mig mest,
endast för nöds skall kande jag lämna dem ... Du skall nu icke höra mig
klaga vidare... Jag får nu förtäras, förstöras i uselt kraftödande arbete
utan värde, efter omöjligen någon hjälp, något biträde kan finnas.»*
Det var i denna dystra, på en gång förtviflade och
krigiska stämning, som Almqvist befann sig under åren
1838—1839. Så fort det nu stod klart för honom, att alla
vägar voro stängda för honom, bröt han också hänsynslöst
med samhället. Ännu 1838 tvekade han och lät makulera
Det går an, såväl som Det europeiska missnöjets grundery
hvilken senare skrift först såg dagens ljus 1850. Men 1839
hade han bestämt sig. Då utkom novellen Det går an och
dramat Amorina, hvilken senare skrift dock icke väckte något
uppseende under de följande upprörda förhållandena. Och
från och med oktober samma år tillhörde Almqvist
Aftonbladets redaktion.
Utgifvandet af Det går an äger i vår litteraturs historia
samma symboliska karaktär som den Crusenstolpeska
rättegången och Geijers affall i politiken. Den betecknar den
nya litteraturens genombrott. Med denna novell håller
tendenslitteraturen, som skulle behärska hela fyratiotalets
diktning, sitt inträde i litteraturen.
Jämför man Det går an med de föregående realistiska
försök, som Almqvist redan gjort, så är afståndet omätligt.
De förra erinra närmast om den art af realism, som slår
upp i tidens bondeidyller, sådana som George Sand och
Auerbach eller senare Björnstjerne Björnson skrifvit. Men
när man läser Det går ön tycker man sig bläddra i en
tendensnovell från åttiotalet. Den står ensam i hela den dåtida
litteraturen. Det kan således icke förvåna oss, om
samtiden på en gång häftigt upprördes och icke förstod den
utan missuppfattade tendensen och fann hela skriften rå,
prosaisk och samhällsupplösande.
I Det går an framträder Almqvists åsikt om kärleken och
* Ah u fel t, A. C. J. L. Almqvist, sid 141.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
