Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stegring, ofta genom tre grader. Därmed var en ny ton
funnen i den svenska poesien, enkel landtliga för att icke
såga primitiv och af en ömsom skälmaktig, ömsom patetisk
naturlighet, hvilken strax jämfördes med Antologiens.
Vanligen är det enkla osammansatta känslor, kärlek och död,
som i nästan epigrammatiskt starka motsatser bäras fram i
dessa dikter (t. ex. 3, 13). Likaså är det här, som det för
första gången lyckas honom att gripa och fasthålla det
speciellt finska i skildringen. Den förnämsta af dessa
fosterländska dikter är Bonden Paavo, där formen målar själfva
den dystra, allvarsfulla naturen och den hårda kamp, som
människan har att utstå med densamma. Med denna dikt
gör den finske bonden sitt inträde i litteraturen. Denna
skildring har svårligen hittills öfverträffats. Hela den ödsligt
karga naturen och det tålmodiga finska folket äro återgifna
med outplånliga drag. Man kan aldrig nog beundra denna
dikt, som i sin skenbara enkelhet är något af det
mästerligaste den skandinaviska litteraturen hittills frambragt.
Redan i enstaka stycken i första samlingen framträder
Runebergs öfvervägande episka naturell. Som Sylvan
träffande säger med afseende på Mötet märker man, att han
känner sig mest hemma, då »han får berätta». Allt mer
och mer lämnar han fritt spelrum åt denna böjelse, och de
rent musikaliskt lyriska styckena träda åt sidan. I den
andra diktsamlingen (1833) är detta episkt objektiva
skildringssätt nästan Öfverallt genomfördt — det hvilar en enhet
öfver denna diktsamling, som ej finnes i den första. Den
vittnar om, huru skalden gått framåt under dessa år. Både
de större dikterna Grafven i Perrho, som inleder denna
diktsamling, och Zigenaren (ett uttryck för tidens samkänsla med
korsarer och outlaws) anslå samma stil som Bonden
Paavo, men trots hög konstnärlighet ägde de ännu icke den
fyllighet i framställningen eller den fulländning, som
utmärker de senare större episka dikterna. Likaledes
återfinna vi här i utvecklad form de typer, som enstaka dykt
upp i första samlingen: Vallgossen hade ännu en rent
pastoral karaktär; i Torpflickan märker man däremot redan de
första anslagen af hans senare ton:
Sörjen Kandals dotter, gröna lander!
SAsom era blommors blida stunder
voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
