Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minne); bela Finland återfann dår sin bild. Och det är
icke for mycket sagdt, att det var Fänrikarne som sjöngo
in i folkets sinne, att Finland var ett folk — en enhet,
som ej kunde och borde upplösas. Tyvärr voro emellertid
förhållandena sådana i Finland, att upplösningens frö låg
på botten af själfva nationalitetsrörelsen. Men ingenstädes
framträder kanske Runebergs klokhet och besinningsfullhet
så vackert som i hans förhållande till de nationella
rörelserna i hans hemland. Själf tillhörde han den svenska
folkstammen och hade från den svenska kulturen mycket af sitt
bästa, men likväl visade han aldrig något förakt mot landets
urbefolkning, tvärtom är det, som vi sett, han jämte Lönnrot
som bragte den till medvetande om sig själf. När finska
litteratursällskapet bildades, var han en af stiftarne, och det var
först när rörelsen böljade antaga svenskfientliga former, som
han icke längre var med, fast han ej blandade sig i käbblet;
som han själf brukade såga, var han fennofil, därmed
an-gifvande att han icke var fennoman. Lika litet var han
någonsin ryssätare; han menade att de båda folken borde lefva
i godt förstånd med hvarandra och söka lära känna
hvarandras kultur. Det ligger i allt detta icke endast en vacker och
ädel humanitetskänsla; det är storstilad klokhet däri, ty det
var den ställning, som naturen och de historiska
förhållandena anvisat Finland, gränslandet mellan västerländsk och
österländsk kultur, och det var den linje, den enda linje,
på hvilken man kunde räkna på en varaktig framtid,
kulturell utveckling, välsignelse öfver landet.
Dessa känslor komma äfven till uttryck i Fänrikarne.
Runeberg visar sig i dessa som en värdig läijunge af antiken
och tyska klassisiteten, då han ställer kärleken till
mänskligheten öfver patriotismen. Det påminner om det gamla
Grekland och om Aiskylos’ sätt att tala om arffienderna,
perserna, når Runeberg, midt ibland denna cykel af
svensk-finska krigare, äfven finner ord att prisa ryssen KulnefT eller
att med medlidande dröja vid den döende krigaren, fast han
är af främmande ras.
Det finnes icke öfver dessa Runebergska sånger samma
brio, samma franka öppenhet, som öfver den samtida svenska
krigslyriken. Denna senare äger, trots sin stundom litet
skräniga ton, äfven sin charm, men utan tvifvel står den
Runebergska dikten högre: patriotismen får här ett ädlare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
