Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - III. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motstycke därtill måste gå tillbaka till dessa
medeltidslegen-der, i hvilka de nyvigda makarne på bröllopsaftonen lofva
hvarandra att framlefva sitt lif i ständig kyskhet. Hertha
säger om Yngve: »Jag vill taga hans hand, leda honom in
i det innersta af lifvet och låta en helig eld bränna
sinnlighetens glöd bort från våra läppar, ur våra hjärtan.» Och
först då han ligger på dödsbädden låter hon viga sig vid
honom för att utan anstöt kunna vårda honom.
Det kan icke förnekas, att hon kommit till många af
dessa besynnerligheter i kraft af en teori, hvilken låter spåra
sig tämligen långt tillbaka i hennes produktion. Hon är så
helt upptagen af att häfda kvinnans rätt till andlig
utveckling, att hon därför kommer att se ned på hennes kall såsom
maka och moder. Hon är så angelägen om att varna för de
dåliga äktenskapen, att hon kastar ut barnet med badvattnet,
det vill säga, hon skulle helst vilja hafva hela äktenskapet
ersatt med ett »vänskapsförhållande» mellan könen. Men
teorien är här icke det ursprungliga — den är endast ett i
begrepp formuleradt uttryck för hvad som djupast rörde sig
i hennes egen känslovärld. Hon var själf lika obeslutsam
och grubblande inför en friare som alla hennes hjältinnor.
Under alla åldrar hade hon en medfödd ovilja, ja rädsla, för
kärleken. I familjen H*** har hon i Emilias förhållande före
äktenskapet gifvit den mest omedelbara bilden af denna sida
i sitt eget väsende, och bak denna målning ligger ännu ingen
tes. Lägg äfven märke till att i Herthas förhållande till
Yngve är det endast motviljan för det sensuella, som är
konstant, hennes motivering för att tillbakavisa Yngve skiftar
däremot: hon tviflar på hans renhet, fadern sätter sig emot
förbindelsen, hon vill lefva för sin skola — allt skål, hvilka
såsom alla hennes skäl i dylika frågor äro föga öfvertygande.
I företalet till sin roman Fader och dotter skrifver hon —
femtiosju år gammal — rent ut: »Jag är trött åt den gamla
visan om älskarens suckar, förhoppningar, kval, gnabb,
försoning, förtjusning och lycksalighet eller förtviflan; trött att
själf skrifva om den, som om lifvets roman icke hade någon
skönare, någon högre.» Men det var icke endast vid denna
höga ålder, som hon var trött på den; hon hade alltid varit
det: för henne hade alltid kärlekens saga saknat djupare
mening, hon talar om den som den blinde om färgerna, hon
är född vestal. Det var denna naturliga motvilja, som ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
