Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IX. C. A. Wetterbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dotter, som blir lycklig med faderns gesäll ocb genom arbete
når till välmåga. Hår träffa vi for första gången hos Onkel
Adam denna parallell mellan bakgården och herrskapshuset,
mellan fattiga och rika, som han sedan så gärna använde
och som öfverhufvud uttrycker den högsta grad af
komposition, han var mäktig.
Det år dessa typer och situationsbilder, hvilka Onkel
Adam sedan sammanfattade under den lyckligt valda
benämningen Genremålningar. Vanligen äro de nästan
fotografiskt återgifna verklighetsbilder, hvilkas liflighet, klarhet
och träffsäkerhet endast grumlas, när författaren af sitt goda
hjärta förledes till alltför stor ömhet med de små och svaga
och alltför stor bitterhet mot de rika och mäktiga. Man
måste beundra Onkel Adams berättaretalang, hans goda
lynne, hans kvickhet i dylika smärre stycken. Det finnes
t. ex. en dylik serie af Genremålningar, som han
sammanfattat under titeln Minnen från mina informatorsår, af hvilka
isynnerhet de i första afdelningen äro särdeles lifliga och
roande.
Onkel Adam borde aldrig öfvergifvit denna kortare
berättelse. Olyckligtvis gjorde han ~det emellertid snart nog
och kastade sig med Guvernanten in på den stora romanen,
för att riktigt få plats för sina reformidéer. Men för
manövrerandet af dessa stora maskiner saknade han hvaije spår af
teknisk skicklighet.
Först och främst får man nämligen aldrig vänta djupare
karaktårsstudier af honom. Han kan teckna en enkel typ,
men gäller det att psykologiskt motivera en serie af
handlingar, så råkar han illa ut. Han kan icke ens hålla sina
figurer, den enklaste och nödvändigaste förutsättningen för
den som skall skrifva en större berättelse. Hans karaktärer
bokstafligen förändras från situation till situation, så att till
slut läsaren icke längre kan sammanhålla dem, utan de sprängas
i idel fragmenter, och man förlorar både intresse och
sammanhang. Det är t. ex. fallet med Adolf i Penningar och Arbete.
Första gången man möter honom är han en liten, af modern
bortskämd, lymmel; vid nitton års ålder böljar man få hopp
om, att han trots sitt dåliga påbrå och sin oördentliga
uppfostran skall utveckla sig till en god och ädel människa, vid
slutet är han, efter ett lif af utsväfningar, vansinnig. I allt
detta ligger intet omöjligt, men utvecklingen och förändring-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
