Kurt kom och uppbjöd henne till nästa vals, och Evert infann si g för att påminna henne om, att han fanns — något, som Constance bestämt alldeles förgätit, om ej Lange visat henne på honom. Vid hans åsyn kände hon sig harmsen över, att Jacobo hade tagit en gosses tygellösa ansiktsuttryck såsom en typ för hennes smak. Det föreföll nu Constance, som om hon hade avskytt hela världen. I nästa minut förtretade det henne, att samtalet med »pedanten» Lange skulle äga förmåga att försätta henne ur humör. Hon ville alldeles icke tänka på honom, och hon skulle alldeles icke vara vid dåligt lynne» Nej, hon ville vara glad, och det skulle hon även visa. Under valsen med Kurt var hon också idel solljus och så intagande, att vår unge byggmästares lätt antända hjärta råkade i låga. Efter slutad vals slogo de sig ned på en bänk i trädgården. Konversationen var ganska livlig. De avundsamma påstodo att Constance koketterade; men de hade orätt. Detta var ett fel, som aldrig kunde läggas den stolta och renhjärtade flickan till last. Ögonblickets ingivelse och stundens intresse — se där vad som var allt för henne. Hon handlade efter impulser, utan all beräkning. Hennes tankar och känslor voro till grundtonen ädla, och just därför föll det henne aldrig in, att man kunde misstyda hennes handlingar. Constance, med sitt växlande lynne, övertänkte icke, att andra hade svårt att förstå livligheten och rörligheten i hennes fantasi eller de idéer och infall, som därav alstrades. Nu t. ex., då man ansåg henne handla av behagsjuka, fanns icke en tanke därpå i hennes själ. Hon ville undfly sina vemodiga känslor, därför sökte hon en förströelse i samtalet med Kurt, som hon eljest icke gärna sällskapade med. Att detta sedan roade henne, gjorde att hon fortsatte därmed. Hon märkte icke att Jacobos blickar följde henne, emedan hon föresatt sig att icke se åt det hållet. Hon dansade med Evert, utan att fästa sig vid hans pojkaktiga utfall av svartsjuka» Hon valsade ännu en vals med Kurt, utan tanke på tadelsjukan. Med bestämd ihärdighet undvek hon Jacobo, ett uppförande, som denne även iakttog. * Följande eftermiddag hade greve Herman och alla samtliga, med undantag av Constance, farit över till Åkersnäs. Av nyck vägrade hon att följa med samt tillbringade hela