Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eftermiddagen innesluten på sitt rum. Mot aftonen erfor
hon ett oemotståndligt behov att andas frisk luft. Den
känsla av oro, retlighet och missnöje, som hela dagen
behärskat henne, efterträddes av detta oförklarliga svårmod,
som ungdomen så ofta lider av. För att förjaga denna
tyngd av melankoli, lämnade hon sin frivilliga arrest och
vandrade långsamt genom parken till stranden.
Nedkommen dit, satte hon sig på en sten och följde med blicken
<le rastlöst bortilande böljorna. Constance hade avtagit
hatten, och vinden lekte med det ljusbruna håret. Hon liknade
>en av medeltidens jungfrur, som satt och väntade på den
älskades återkomst; i ögat låg både saknad och längtan.
»Den som finge följa er, I flyende vågor», viskade
Constance med en sorgsen ton; »men ack! I flyn och jag blir
kvar.»
I detsamma uppstämde en liten fågel sin sång helt nära
henne. Constance lyssnade och smålog. När han
tystnade, inföll hon med klar röst till svar:
»Sjung liten fågel, på grönan kvist!
Kvittra för mig din visa,» etc.
»Tack, fröken Constance», sade en stämma, tätt bredvid
lienne. Hon vände hastigt på huvudet. Det var Kurt.
Han satt ett litet stycke därifrån på en kullblåst trädstam
och rökte sin cigarr»
»Ah, ni här!» Constance reste sig hastigt, med ett
uttryck av missnöje.
»Låt icke mig skrämma er! Jag skall strax avlägsna
mig, ifall min närvaro besvärar; men varför skulle den
göra det? Ibland har man en längtan efter att få utbyta
idéer med en annan varelse. Även den största prosaist
behövde svärma en sådan här naturskön sommarafton. Han
känner behovet att kläda tankarna i ord. Jag skulle
därför känna mig tacksam om ni stannade.»
»Vilken annan än er skulle jag ha gjort till viljes;
men med er vore det omöjligt. Över mina läppar skulle
•endast gå bittra ord. Minnet har i afton alltför livligt
erinrat om...» Constance höll upp.
»Om vad?» Kurt såg frågande på henne.
»Om Berlin?»
»Ah, min Gud! Kan en dylik obetydlighet stämma er
illa emot mig», utropade Kurt leende. »Medgiv att hela
händelsen är mera att skratta åt, än harma sig över.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
