eftermiddagen innesluten på sitt rum. Mot aftonen erfor hon ett oemotståndligt behov att andas frisk luft. Den känsla av oro, retlighet och missnöje, som hela dagen behärskat henne, efterträddes av detta oförklarliga svårmod, som ungdomen så ofta lider av. För att förjaga denna tyngd av melankoli, lämnade hon sin frivilliga arrest och vandrade långsamt genom parken till stranden. Nedkommen dit, satte hon sig på en sten och följde med blicken <le rastlöst bortilande böljorna. Constance hade avtagit hatten, och vinden lekte med det ljusbruna håret. Hon liknade >en av medeltidens jungfrur, som satt och väntade på den älskades återkomst; i ögat låg både saknad och längtan. »Den som finge följa er, I flyende vågor», viskade Constance med en sorgsen ton; »men ack! I flyn och jag blir kvar.» I detsamma uppstämde en liten fågel sin sång helt nära henne. Constance lyssnade och smålog. När han tystnade, inföll hon med klar röst till svar: »Sjung liten fågel, på grönan kvist! Kvittra för mig din visa,» etc. »Tack, fröken Constance», sade en stämma, tätt bredvid lienne. Hon vände hastigt på huvudet. Det var Kurt. Han satt ett litet stycke därifrån på en kullblåst trädstam och rökte sin cigarr» »Ah, ni här!» Constance reste sig hastigt, med ett uttryck av missnöje. »Låt icke mig skrämma er! Jag skall strax avlägsna mig, ifall min närvaro besvärar; men varför skulle den göra det? Ibland har man en längtan efter att få utbyta idéer med en annan varelse. Även den största prosaist behövde svärma en sådan här naturskön sommarafton. Han känner behovet att kläda tankarna i ord. Jag skulle därför känna mig tacksam om ni stannade.» »Vilken annan än er skulle jag ha gjort till viljes; men med er vore det omöjligt. Över mina läppar skulle •endast gå bittra ord. Minnet har i afton alltför livligt erinrat om...» Constance höll upp. »Om vad?» Kurt såg frågande på henne. »Om Berlin?» »Ah, min Gud! Kan en dylik obetydlighet stämma er illa emot mig», utropade Kurt leende. »Medgiv att hela händelsen är mera att skratta åt, än harma sig över.»