mästaren där? Det har jag undrat på. Kan bonne amie säga det?» »Det var ingen bjudning. Vi kommo ju utan att herr Lange visste det.» »Det är sant, men baron X—s på Stålhamra kommo även dit, och då tycker jag baron Kurt gärna kunnat vara med.» Så pratade Olga, ända till dess hon var avklädd, då hon somnade med ett barns lugna sömn. Constance däremot fick icke en blund i sina ögon. Det ' föreföll henne, som om någon oupphörligt stått och upprepat: »Varken jag eller någon annan saknade henne.» De där orden riktigt marterade, så att sömnen flydde. Hon kände sig uppretad mot sig själv, som skulle fästa vikt vid dem, emot Olga, som uttalat dem, och mot guvernanten, som åhört dem. * Ett par dagar därefter, då Jacobo besökte Kungsborg, yttrade han till Constance: »Fröken ville icke göra Åkersnäs den äran, när Romar-hjärtas foro dit. Var det fabriken eller ägaren, som denna onåd träffade?» »Fabriken kunde det icke vara, efter jag aldrig sett den, och ägaren ...» Constance smålog. »Är en så egenkär pedant, att ni anser honom varken värd er nåd eller onåd» Var det icke så?» »Åh nej, jag tänkte blott, att han åtnjuter ett så allmänt anseende, att han är höjd över 'äran av en obetydlig flickas besök'. Mitt uteblivande kunde således varken såra eller glädja, och därför följde jag min nyck och ‘blev hemma.» Constance såg ofantligt kall och stolt ut. »Vet ni vad jag djupt beklagar, då jag ser er?» Jacobo betraktade den unga flickan med ett uttryck av välvilja. »Att jag är något rätt ofullkomligt, med fel och svagheter, främmande för er.» »Fel och svagheter hava vi alla.» »Även ni?» Constance uttalade dessa två ord med en så egen, retsam ton. »Ja visst, men lämna mig. Det var om er vi talade.* »Er tanke om mig, så var det.» »Jag har under fem eller sex veckor, som vår bekantskap räckt, talat vid er aderton eller tjugu gånger. Nåväl, jag har icke gjort det, utan att tänka: 'Vilken skada att 6 B Arbetet adlar mannen L