lika oförtjänt som er ovilja. Om jag i går trott på er älskvärdhet, hade jag i dag varit förlorad. Således: är jag lättsinnig, så är ni...» Kurt höll upp. »Varför fortsätter ni icke?» frågade Constance högdra- »Därför att jag är räda att sara.» »En överflödig fruktan, min herre; ni kan aldrig såra mig.» Kurt skiftade ovillkorligen färg. »Nåväl», återtog han med ett tvunget leende, »så är ni nyckfull*» »Det är en beskyllning jag hört, så långt jag kan minnas tillbaka, och jag varken vinner eller förlorar på, att ni upprepar den. Icke heller kan det falla mig in att för er rättfärdiga mitt handlingssätt. Om ni tog min hövlighet för älskvärdhet, är felet ert, icke mitt. Jag har aldrig haft för avsikt att behaga er. Och nu, min herre, tror jag våra vägar åter kunna skiljas.» Kurt betraktade henne allvarligt. Han avtog mössan, sägande med lika stolt ton som hon: »Fröken, våra vägar bliva hädanefter alltid åtskilda. Tro mig, aldrig sammanföras de av mig.» Han bugade sig kallt och gick. »Jag hoppas en gång för alla vara kvitt den karlens närgångenhet», tänkte Constance. »Hade han den minsta takt, skulle han själv inse, att jag måste förakta honom, även om jag i ett sällskap för ögonblicket kan glömma hans avskyvärda mandat emot Anna.» ❖ När de andra helt sent på aftonen återkommo från Åkers näs, hade Constance redan gått till vila. Hon låtsades sova, då Olga och hennes guvernant, mamsell Debré, inträdde i rummet, och ehuru systern ropade henne, förblev Constance orörlig. »Tyst, Olga», sade guvernanten. »Fröken Constance sover.» »Ack så ledsamt», sade Olga, »och jag som har så mycket att tala om. Herre Gud, bonne amie, så gudomligt roligt vi haft, och vad den där Lange är vacker och hygglig. Det var allt stor synd att Constance icke var med» Det tycker jag nu, ehuru varken jag eller någon annan saknade henne, medan man var på Åkersnäs. Men varför var icke bygg-