Det är patrons ”plikt att skydda vår heder», yttrade en äldre arbetare, som stod i spetsen för dem. »Kronobefallnings-mannen har hotat att arrestera mig och de andra låssmederna. Något slikt ämna vi icke tåla, utan patron skall fria oss efter som patron dragit oss på halsen den där tjuvstrykern, som satt oss i vanfrejd och vilken, när allt kommer omkring, är tjuven. Patron har nu skaffat honom undan och således lämnat oss i sticket för den där skänd-liga anklagelsen.» »En anklagelse, den ert närvarande uppförande gör ganska sannolik. Ni hava ämnat begå hemgång hos er husbonde. Det talar icke för er oskuld, utan bevisar att I ären vilda och besinningslösa människor. En var, som får höra talas därom, skall anse er för arbetare utan ambition och begrepp om rätt. Vad stölden angår, skall varje misstanke på er utplånas, emedan den skymf, som riktas emot en fabriksbefolkning, återfaller på husbonden. Jag tror mig för övrigt känna vem eller vilka som begått stölden.» Dessa senare ord uttalade Jacobo med högre röst och mera tonvikt än de andra. En fullkomlig tystnad uppstod. Lange återtog efter en paus: »Gån nu hem, var och en till sig, i morgon få vi...» »Kamrater, I ären narrade, han står bakom gardinen där. Sen I icke att den rör sig», skreko några röster och avbröto Lange. Innan han fick tid att säga ett ord eller göra en rörelse störtade de sig över och slungade honom åt sidan. I detsamma kastade sig en kvinna mellan honom och våldsverkarne, utropande: »Blygens I icke att bära händer på er husbonde!» Den vilda skaran stannade häpen vid åsynen av henne. »Viljen I nu efter denna förolämpning draga hädan?» frågade Jacobo. Något skamflata över sitt eget handlingssätt, drogo de sig ut igenom dörren. Det ögonblick som följde på detta uppträde, då Jacobo och Helfrid befunno sig allena, var ett av dessa, då man med outsäglig tacksamhet känner, att en överhängande fara är förbi. Jacobo hann likväl icke säga mer än: »Tack!» till Helfrid, då verkmästaren rusade in med de orden: »De ha stängt in smederna i smedjan, och nu begiva de sig dit för att låta Bengt uppbära deras vrede över att de icke ha träffat Ivar.»