ert hjärta. Helfrid, dyra, beundransvärda Helfrid, ni som för mig velat uppoffra ert liv, räck mig er hand, och den enslige arbetarens tillvaro blir då till någon glädje för honom själv.» »Ni älskar Constance», viskade Helfrid. »Hör mig! Jag skall aldrig, förstår ni, aldrig bjuda den kvinna min hand och mitt hjärta, som en gång vågat så förolämpa mig, om jag än älskade henne med den vildaste passion. Över min sårade stolthet skulle aldrig mitt hjärta kunna råda. Min känsla för Constance måste vara död. Vill Helfrid unna mig den trösten, den lyckan att kunna tänka: ’En gång har du varit verkligt älskad!’ Ack, det har givits ögonblick under er sjukdom, då jag tänkt: Om Gud ville giva henne åter till livet, blott för en kort tid, och jag under denna korta tid finge kalla henne min maka, skulle jag sedan gärna dö, lycklig att i graven få medföra medvetandet att hava ägt en sådan maka.» På Helfrids bleka kinder brunno flammor så rosende röda. Med en oförklarligt lugn röst svarade hon: »Icke i afton kan eller vill jag giva ett svar; men i morgon. Ack, Jacobo», tilläde hon vekt, »du vet icke vilken skugga av ett människoliv du begär. Lämna mig nu!» När Jacobo gick ifrån Helfrid, växlade han några ord med Stephana, den enda han träffade, varefter han bjöd henne farväl, och gick genom det stora tavelgalleriet, vilket man måste passera för att komma till Helfrids rum, som lågo i övre våningen. Några ljus ifrån den mellersta kronan upplyste det helt dunkelt. Jacobo hade tankfullt vandrat över detsamma och var just framför den stora kaminen, då en kvinna trädde emot honom. Det var Constance. De befunno sig mitt under kronan, där ljusen brunno, så att skenet därifrån föll på Constances drag. Att hon var upprörd syntes vid första ögonkastet; men det oaktat uppbar hon sitt huvud med värdighet, och ett tillkämpat lugn röjdes i rösten, då hon yttrade: »Ursäkta herr Lange; men jag önskade säga er några ord.» Jacobo gjorde en kall bugning till tecken att han uppfyllde hennes önskan. »Unga Axelhjelm lär på något sätt ha uppväckt er vrede och även gjort sig förtjänt av den. Jag skulle vilja bönfalla för honom och bedja er skänka den felande tillgift. Detta är något jag så mycket mera ser mig föran-