låten till, som — som — jag kanske är en indirekt orsak till hans förseelse.» Icke en muskel rörde sig i Langes drag. Han stod framför Constance fullkomligt kall. »Har han anmodat fröken att föra hans talan?» »Ja! Han har i brev begärt min förbön och bekänt be-vekelsegrunderna till sitt fel. Han har även på det mest bevekande sätt bett mig, att jag skulle hos er utverka att han fick kvarstanna på Åkersnäs, så att onkel Romar-hjärta icke må få del av hans förbrytelse.» »Såå. Har han även bekänt för fröken, varuti denna bestod?» »Nej !» »Nå ja, det kan också vara sak samma; ty jag måste bestämt avslå hans bön att få stanna hos mig. Han skall bort, och det så fort ske kan. Är det något vidare fröken önskar säga?» »Herr Lange!» Nu darrade Constances röst. »Av medlidande med mig, som eljest alltid skall få den anklagelsen att hos Axelhjelm frammanat överilade handlingar, behåll den stackars, ångerfulle gossen hos er! Jag bönfaller därom. Skickas han nu bort, blir han bestämt en förlorad människa!» »Ni misstager er. Stannar han, är det ingenting att hoppas av honom; och icke är det särdeles mycket nu heller. Därför är varje bön i detta avseende förspilld. Det enda jag kan förbinda mig till, är vad jag redan lovat fröken Helfrid, nämligen att förtiga vad han gjort och laga att han så fort som möjligt kommer undan till ett annat land. Där får han på allvar lära sig att styra sina otyglade begär.» Jacobo bugade sig och ämnade gå. »Han hotar att bära händer på sitt liv, ifall han ej får stanna vid Åkersnäs», utropade Constance. »Den, som har för avsikt att göra något dylikt, hotar ej därmed. Tillåt, fröken, att vi inte slösa flera ord på den saken.» Lange avlägsnade sig. Constance kvarstod orörlig. Hon lyssnade efter stegen. När hon hörde galleriets dörr tillslutas efter honom, nedsjönk hon på knä, under det en kvävd snyftning hördes. Från väggen blickade grevinnan Gunillas porträtt ned på henne, med en blick så mild, att den tycktes beklaga den stackars gråterskan. »O! denne man har ett hjärta av granit. Han skall