Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den kära fosterjorden har varit motbjudande. Jag
föredrog att resa omkring i mitt fädernesland, att besöka
historiska ställen och på varje sådan plats dröja så länge, att
jag kunde sätta mig in i de händelser, som där passerat.
Jag har under dylika ögonblick fröjdats och lidit med dem,
som gjort dessa platser minnesvärda.»
»Ni svärmar således för fornminnen och sagovärlden?»
Tonen, varmed dessa ord sades, ägde någonting av
ringaktning, som frapperade Olga och även förtretade henne.
Hon fäste sina ögon på Ivar, då hon svarade:
»Jag medger att jag älskar våra historiska minnen; men
ni tycks icke skatta dem högt?»
»Jag är ett barn av arbetet, av stunden, och jag älskar
därför icke att skåda tillbaka, utan framåt. Historien har
för mig icke annat värde, än så vitt den lär mig huru
mycket och vad som blivit uträttat före oss med avseende på
kulturen. Det är nödvändigt att veta huru långt våra
föregångare kommit, för att vi skola kunna bedöma våra egna
framsteg.»
»Ingenjören är alldeles för ung att hylla dylika
gubb-idéer», inföll Olga.
»Förlåt! Detta är icke några gubbidéer, utan innebär den
åsikt av livet en arbetare måste få.»
»Och varför? Skulle livets poesi nödvändigt vara
bannlyst för honom?»
»Han söker den i andra föremål än ni. Jag t. ex. har,
så långt jag kan tänka tillbaka, tillbringat mitt liv i
smedjor och verkstäder och min barndom och första ungdom
liar åtgått till att uteslutande sysselsätta mig med det rent
praktiska, att ingen tid blivit övrig för svärmerier. Jag
har tidigt vant mig vid att värdera även de grövsta
arbeten ; med beundran betraktat vad människoanden och
människohänder kunna frambringa. Detta gör att jag måste
sätta högt den poesi, som ligger i materien då ni däremot,
uppammad med sagor ifrån er första barndom, överlämnad
åt ett drömmande känsloliv, icke förstår någon annan poesi
än fantasiens hägringar. Mig förefaller dessa såsom ett
vackert fantasiens vansinne.»
Olga hade under det han talade haft sina ögon oavvänt
fästa på honom. När han tystnat, gick hon en lång stund
utan att säga ett ord. Ivar började därefter tala om
trakten och dylikt. Stund efter annan kastade hon på hans
ansikte en spörjande blick. Hennes svar blevo allt mer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
