mer fåordiga, och till slut gingo de tigande vid varandras sida. Sedan Jacobo och Ivar om aftonen lämnat Kungsborg, vände sig Olga till Stephana, frågande: »Vad tycker tant om den unge ingenjören?» »Bra. Det är en gosse efter min smak», svarade Stephana; »ett barn av folket, som genom sig själv blivit vad han är. Nå, huru behagar han min lilla Olga?» Stephana klappade flickan på kinden. Olga slog sina armar om Stephanas liv och utropade med denna excentriska livlighet, som icke en gång Stephana förmått borttaga, huru mycket hon arbetat därpå. »Han förefaller mig som en dämon. Han tjusar mig, och ändå skulle jag vilja avsky honom.» »Barnsligheter, min kära Olga. Den unge mannen äger ingenting dämoniskt och söker på intet vis intaga eller tjusa.» »Nej, det skall Gud veta. Ifall han och jag sammanträffat förr, skulle jag tro att han hade något gammalt agg till mig, sådant är hans uppförande.» »Såsom ett folkets barn har han kanske en naturlig obenägenhet för adeln.» »Men icke rår jag för att jag är fröken», sade Olga misslynt, »och nog är det bra hårt att folk skall fatta ovilja för det man ej själv är skulden till.» »Det ser ut som du fäste alldeles ofantlig vikt vid om den unge mannen tycker om dig», inföll Constance. »Ja visst, jag önskade av allt mitt hjärta att jag behagade honom.» »Men du har ju blott sett honom två gånger.» »Nå, än sedan? Behövs det verkligen mer än att se en människa en gång för att känna sympati?» »Det vill säga, Olga behöver icke mer för att råka i låga. Hon flammar i afton för ingenjören, men i morgon har hon glömt honom för någon annan», sade Stephana. »Så länge febern varar, önskar hon vända upp och ned på världen för att bli omtyckt; men till all lycka brukar den hastigt övergå.» »Så tant talar!» »Olga har således lätt att flamma?» frågade Constance. »Ofantligt», försäkrade Stephana. »I det fallet haven I stor likhet. Jag måste likväl medgiva att Olga överträffar dig, Constance.»