»Om jag slipper, ser jag helst», svarade Ivar. Jacobo sade skrattande att han i sådant fall icke hade nålgot annat val än lämna honom åt sin idé. En stund därefter galopperade Lange bort. Han lät hästen vika av en smal skogsväg, där den fick gå fot för fot. Jacobo överlämnade sig åt det behag aftonen, med sin milda luft, sin leende sol och sin konsert av fåglar, erbjöd. Gud allena vet varest eller hos vem den kraftfulle mannens tankar voro. Det säkra är, att hans ansikte uttryckte melankoli. Han stördes i sina betraktelser av hastiga hovslag, som kommo allt närmare och närmare. Det dröjde icke länge förr än han fick se en häst med ryttarinna komma sättande mot sig i den vildaste karriär. Lik en stormil flögo de förbi honom. »Min Gud, fröken Constance!» utropade han förskräckt. »För Guds skull följ mig icke», ropade Constance i förbifarten. »Min häst skall därav endast bliva mera uppskrämd.» De sista orden hörde han knappast. Jacobo sporrade sin, for av mitt igenom buskar och snår tvärs över skogen för att genskjuta den uppskrämda Constance och komma till hennes hjälp. Beräkningen var ganska god; ty då Jacobo sålunda kom fram till krök-ningen av vägen hörde han hovslagen nalkas; men de voro mindre hastiga. Han hade stigit av och stod vid vägen för att avvakta Constances ankomst. När han fick se henne, märkte han genast att hon hade fått makt över djuret. Han hörde hur hon talade vid den av lödder översköljda hästen och såg att hon klappade honom på halsen. När de kommo fram till Jacobo gjorde hästen en sats då han fick se denne stå vid vägen, men Lange fattade i tygeln och tvang det skälvande djuret att stå stilla. Han räckte Constance handen med de orden: »Låt mig hjälpa er ur sadeln. Ni varken kan eller får rida på den här gynnarn.» Constance lydde; men just som hon stod på marken, gjorde hästen åter en sats och började slå med bakbenen. Jacobo sade leende: »Bäst vore att låta honom springa av sig sina nycker, men därmed voro de icke rättade; därför måste jag lära herrn lydnad.» Lange fick djuret åter stilla. Han förde det till sin häst, där det bands vid ett träd.