Jacobo vände sig till Constance: »Vilken oförsiktighet att rida ut ensam och på en så illa dresserad häst, som denna.» »Jag har ridit honom flera gånger förr och han har visserligen alltid varit litet yster, men icke så, som i dag; det kom sig därav att han blev skrämd.» Jacobo frågade icke varav. Han syntes litet generad av att finna sig så där allena med Constance mitt uti en stor skog. »Fröken får icke återvända hem på det vilda djuret», återtog han och sökte bakom en skämtsam ton dölja det tvång han erfor. »Får jag icke.» Constance log. »Jag är ju myndig och i följd därutav min egen herre.» »Ganska sant, men helt nyss var er häst sin egen herre, och förde er, trots allt ert motstånd, med sig. För det närvarande är jag det, emedan jag alldeles icke ämnar tillåta att ni än en gång blottställer er för den fyrbente despotens infall.» »Då lär det väl icke återstå annat för mig, än att till fots vandra en halv mil för att komma hem.» »Ehuru amerikanare, kan jag väl icke göra mig skyldig till en slik oartighet, då jag äger en häst att erbjuda.» Jacobo hoppade över diket och gick till de båda djuren som helt vänskapligt ströko sig emot varandra. Vid Langes åsyn klippte Constances häst med öronen, men förblev likväl stilla. Efter några minuters förlopp hade Jacobo sadlat om dem. Constance satt på gräskanten och betraktade honom under det han var sysselsatt med denna förändring. Svårt vore att tolka vad hon kände, ty hon skiftade oupphörligt färg. När allt var färdigt, hade han mycket svårt att få styr på Constances häst, som åter hade fått det infallet att vilja krångla. Lange frågade: »Kan fröken utan mitt biträde komma upp i sadeln? Jag fruktar att jag icke kan släppa den här galningen.» Constance försäkrade att han icke behövde hjälpa henne, och i nästa ögonblick sutto båda till häst. Jacobo höll likväl på att bliva kastad ur sadeln. Under några minuter uppstod en strid mellan ryttaren och hästen, som såg ganska betänklig ut. Constance satt alldeles likblek och höll sin stilla. Hon vågade knappast andas, av fruktan att med ett enda ljud ännu mera förvilda det oregerliga djuret. Slutli-