gen, när det riktigt fått känna sin överman, fann det för gott att lyda tygeln. »Nu tror jag vi kunna anträda hemfärden», sade Jacobo, då han i trav nalkades Constance. »Min Gud, så förskräckt jag varit», utropade hon. »Över vad? Trodde ni mig vara en sådan stackare, att jag icke skulle äga förmåga att behandla en istadig häst?» »Även den skickligaste ryttare kan icke alltid få makt över sin gångare.» »Den här var jag besluten att tukta. En annan häst hade jag icke gjort mig så mycken möda med.» »Och varför just den här?» »Därför att den är er.» En paus uppstod. De redo i friskt trav framåt under en lång tystnad. Slutligen bröt Jacobo den: »Vill ni bevilja mig en begäran?» frågade han. »Det beror på vad den rör.» »Fröken Callenstjerna behöver aldrig frukta att Lange begär något, som hon icke kan bevilja.» »Därom är jag övertygad.» »Nåväl, hela min begäran sträckte sig till våra hästar. Jag önskar att ni ville byta och låta mig behålla den här.» »På ett dylikt byte förlorar ju alltid ni?» »Jag gör det heller icke för att vinna. Allt är icke egennytta, som kommer från mig.» Constance bet sig i läppen. »Er häst är av ädlare ras än min och dessutom ett sedigt djur.» »Vad mera, det är min nyck att byta bort det trogna mot det ostadiga. Det vore icke första gången ni och jag gjorde ett dylikt byte.» »Herr Lange!» »Vad befaller fröken?» Lange såg kallt på Constance. Hon vände bort huvudet och teg. »Nå, beviljar ni min begäran?» frågade han efter en stund. »Jag känner mig verkligen frestad att avslå den.» »Men ni gör det icke.» Jacobo sade detta så bestämt, att saken därmed tycktes vara avgjord. I detsamma redo de upp på stora landsvägen, där en jockej höll en utmärkt vacker ridhäst, bredvid vilken en ung man stod. Jacobo hörde honom säga: »Är du säker att hästen icke skenade?» Förmodligen träffades den unge mannens öron av det buller, som Con-