Oförklarligt nog, kunde Constance den natten omöjligt få något lugn. Hon plågades av en oro, som jagade bort all sömn. Emot morgonen inslumrade hon och tyckte i drömmen det hennes far anklagade henne, för det hon icke vakade över Olgas lycka, såsom hon borde. Hon vaknade av förskräckelse just som hon tyckte att fadern sade dessa ord: »Du är skuld till din systers olycka!» Det första som möte henne, då hon öppnade ögonen, var ett brev, som låg på nattduksbordet. Vid åsynen därav erfor hon en egen beklämning, och under loppet av några minuter saknade hon mod att sträcka ut handen för att se vem det var ifrån, eller vad det innehöll. En aning sade att det var ifrån Evert. Hon bedrog sig icke. Första ögonkastet på utanskriften bekräftade den. »Vilket nytt obehag skall detta framkalla», tänkte Constance och bröt förseglingen. Där stod endast dessa ord: »Olga är min.» Det var daterat aftonen förut klockan tio på kvällen. Constance ringde efter sin kammarjungfru. När flickan inträdde, trodde hon att fröken var sjuk, så blek var Constance. »Kläd mig fort», var allt vad hon förmådde få över sina färglösa och darrande läppar. Hon visste icke klart vad hon ämnade göra, hon kände blott att hon hade velat uppoffra liv och blod för att rycka Olga undan denna avskyvärda förbindelse. När hon var färdigklädd och skulle lämna rummet, öppnades dörren och Olga trädde in. Även hon var blek, men såg eljest fullkomligt lugn ut. Icke ett spår av sinnesrörelse eller smärta stod att läsa i hennes drag. »Jag trodde mig vara så tidigt ute, att jag skulle taga dig på sängen», yttrade Olga och kastade sig ned i den lilla soffan. »Behöver du Mina, eljest skicka bort henne, jag önskar tala vid dig», tilläde hon på franska. Mina avskedades, och dörren hade knappt blivit stängd efter henne, förrän Constance utropade: »Olga, för Guds skull säg mig, är det sant att...» »Att jag givit Evert Axelhjelm löftet om min hand? ja!» »Barn, vad har du gjort!» Constance kastade sig ned på knä framför Olga, fattade hennes båda händer, tilläggande med förtvivlan: »Och jag, olyckliga, som icke bättre vakat över dig, som trodde på dina ord, då du sade dig icke älska honom. Olga, min älskling, du måste, du skall åter-