starkare och glättigare än vanligt. Han påstod sig icke på själva bröllopsdagen varit gladare till sinnes. »Det var ändå en fröjd, som kännes genom hela kroppen, att jag skulle leva den dagen, då kamraterna så hedrade den stackars förskjutne Ivar», sade han vid hemkomsten på middagen till sin unga hustru. När arbetet var slut för dagen, vandrade Ivar med Bengt till den senares hem. Ivar hade sagt: »Den här dagen, den stoltaste i mitt liv, vill jag sluta hos dig, som jag i första rummet har att tacka därför att jag kom till Åkersnäs, och av vilken jag fortfarande lärde mig frukta Gud och älska arbetet. Därför, min kära Bengt, måste du taga mig med dig hem till ditt.» Och där dukade unga mor fram allt gott hennes visthus hade att bjuda på, och nu, såsom i mor Ingas tid, läste Bengt ett kapitel ur bibeln innan man satte sig till bords. När måltiden var slut, sjöng Bengt en visa, alldeles som när Ivar hade sitt hem hos den redlige smeden. Efter alla dessa tilldragelser förflöt en tid, som erbjöd ingenting anmärkningsvärt. Lange hade rest till huvudstaden i affärer och i följd därav fick verkmästaren på Åkersnäs dubbelt att göra, så att alla besök på Kungsborg måste försakas. Evert hade även rest till Stockholm för att arrangera sig till hösten, så att hans hem blev i ordning att taga emot den unga frun. En större våning skulle hyras, nya möbler köpas o. s. v. En vacker lördagsafton i slutet av augusti vandrade Olga helt solo till Jannes mor. Hon bar en liten korg med frukt på armen. När hon kom till den där busken i skogen, där hon första gången gjorde bekantskap med Janne, satte hon sig att vila. Under nio år hade hon alltid haft den till viloplats, när hon promenerade till kolarstugan. Just som hon satte sig ned, märktes en rörelse bakom busken. Hon vände sig om och fick se en karl. Olga skrek till av förskräckelse. »Skall jag på den här platsen alltid hava olyckan att skrämma fröken», sade Ivar. »Ah! Är det herr ingenjörn.» Olga rodnade. »Jag måste förefalla er ytterst löjlig, som kan bliva rädd för allt», sade hon leende. »Vem som helst hade nu kunnat bliva det. Oförsiktigheten låg hos mig, som uppträdde så plötsligt; men för att