»Jaså, det är sådant här arbete ni söker, Stångbom», sade Ivar. »Också lyster det mig att betala er därför, eländige skurk.» Ivarsson höjde hasselkäppen. »Lycka blir det om Jag eJ ger så stor arbetslön, att ni stannar på platsen; ni, den mördade Gretas baneman. — Vågar du uppgiva ett enda rop, så överlämnar jag dig åt rättvisan.» Uslingen skälvde av fruktan och smärta, ty Ivar bokstavligen krinklappade honom. När Ivar så grundligt ramlat om gesällen, att han en lång stund låg och vred sig på marken, sade Ivar: »Nu beger ni er genast härifrån. Kom ihåg jag känner er! Undvik därför att komma i min väg än en gång, om ni ej vill att jag skall låta lagen taga hand 0111 er.» Ivar tog upp några silvermynt och kastade åt tiggaren. »Se där så mycket att icke hungern må driva er till nya nidingsdåd. Laga att ni är långt ifrån dessa trakter när morgonen gryr, eljest blir ni gripen och häktad. Jag ger er natten att komma undan på.» Stångbom satt hopkrupen vid sidan av vägen. Han gned sina efter hasselkäppens smekningar ömma lemmar och mumlade en tyst förbannelse över den, som avstraffat honom. Ivar avlägsnade sig och smeden följde honom med ögonen. * Följande morgon erhöll Olga nedanstående rader: All fruktan för uslingen i går var överflödig, varom jag skyndar att underrätta fröken. Med aktning I. Ivarson. Sedan Olga läst dessa rader lät hon kläda sig för att åtfölja Stephana till kyrkan. — Den nästkommande söndagen var bestämd till Olgas första lysningsdag. Evert väntades dagligen till Kungsborg och Olga erfor denna dag ett verkligt och stort behov att besöka Guds hus. Över hela hennes yttre vilade en lätt skugga av svårmod, då hon inträdde i matsalen för att frukostera; men så fort hon fick se Constance antogo hennes drag en leende prägel. Det ville i dag likväl icke lyckas Olga att bakom den skämtsamma masken dölja sitt orofulla inre. »Far du med till kyrkan?» frågade hon Constance.