»Nej, jag ämnar i dag fira gudstjänst under det höga himlavalvet», blev svaret. När den grevliga vagnen rullat bort med de kyrkofarande, promenerade Constance genom parken och till sin favoritplats vid stranden, där hon satte sig. Allt runt omkring var tyst och stilla, det enda ljud, som hördes var det svaga suckandet av vågorna emot stranden, och de ifrån fjärran ljudande kyrkoklockorna, som kallade till bön. Det var en av dessa fridfulla söndagar på landet, som så mäktigt talar till vår andakt, emedan det förefaller oss som hela naturen lovsjönge sin Herre och Skapare. På Constances för allting öppna sinne verkade stundens heliga frid mäktigt. Hon kände sig liksom sluten i den allgode Faderns famn, och den oro och bitterhet, som så ofta framkallat ett tyst knot i hennes själ, smälte bort och hon bad med innerligt och ödmjukt hjärta. Klockorna hade tystnat. En ensam trast, som glömt sig kvar, när hans kamrater drog sig åt södern, uppstämde sitt vemodiga kvitter helt nära Constance. »Så ensam skall även jag bliva, när Olga är borta», sade Constance helt högt för sig själv. »Mer eller mindre ensamma äro vi alla», svarade henne en manlig röst, den hon genast igenkände tillhörande Kurt. Hon vände sig om och fick se honom sitta ett stycke därifrån på en gammal stubbe. Han avtog hatten och tilläde leende: »Vilken besynnerlig ödets lek är det icke att fröken och jag befinna oss på samma plats som för nio år tillbaka — ja, jag tror att stubben, jag sitter på, till och med är densamma. Obemärkt av er, lyssnade jag då till er, då ni sjöng en sång, liksom jag nu gjort till edra ord. Man slaille lätt frestas tro, att vi blivit dömda att genomleva samma scener, så fullkomligt lika är allt.» »Allt utom vi själva», inföll Constance. »Gud vet, jag tror att av allt äro vi själva minst förändrade. Människans karaktär förbliver sig alltid lik, det är blott de yttre förhållandena som ändra gestalt.» »Och vi med dem.» »Tillåt att jag opponerar mig emot detta påstående.» »Gärna, men jag skall först bevisa att jag har rätt. — Då vi förra gången sammanträffade här, utgjorde ni ett föremål för min ovilja. Jag ansåg er för en man utan hjärta och seder.» »Jag minns det mycket väl, fröken hedrade mig: med sitt