»Men varför lät ni aldrig höra av er förr?» frågade Stephana. »Först då jag, utblottad på allt, kom till Amerika, ville jag icke skriva. Ett brev hade då fått anstrykning av tig-geri. Jag hade fast beslutat att själv bryta mig en väg, utan hjälp av andra. Skulle detta icke lyckas, så önskade jag att vara död för dem, som visat mig godhet. Sedan tänkte jag, att det kanske vore bäst att icke göra sig påmind, efter jag förorsakat så många ledsamheter, och slutligen ville jag genom mitt arbete fullkomligt göra mig värd den godhet jag rönt och den aktning jag såsom duglig arbetare borde kunna göra mig förtjänt av.» »Ni är ganska stolt.» »Fru grevinna, om jag är det, så tro icke att det är över mig själv, utan över dem, som lärt mig arbetets ära.» * Constances lynne blev för varje dag, som förde henne närmare Olgas bröllop, dystrare och dystrare. Ofta tyckte hon att det var som om hon skulle bereda sig på att undergå något rysligt straff, och ibland brukade hon säga åt Olga: »Jag tror att jag aldrig skall få styrka att överleva det ögonblick, då prästen säger amen över dig och Evert.» Olga svarade då skrattande: »Min egen Constance, betrakta mig, ser jag verkligen ut som en olycklig brud?» Och då Constance måste medgiva att Olga icke hade ett sådant utseende, återtog denna: »Nå, varför då sörja! Tro mig, när jag får Evert om hand, skall han nog bliva en helt annan människa.» En afton, några dagar före bröllopet, när Jacobo kom till Kungsborg, höll Olga på att läsa upp ett poem, som hon skrivit över bröllopsbrådskan, och vilket genom sin humor väckte mycken munterhet. Constance var icke i salongen. Jacobo skrattade även rätt hjärtligt åt detsamma. Olga var alldeles ofantligt upprymd och var, där hon svävade av och an i salongen, den överdådiga glädjen. Evert syntes också ganska munter. Under ett skämt med Olga hade han fattat henne om livet och valsade omkring i salongen. Just i detta ögonblick inträdde Constance. Hennes ansikte bar spår av utgjutna tårar, och vid åsynen av Evert och Olga i full dans, lägrade sig ännu ett moln av sorg över hennes drag; och det var endast med största