Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påminnelser om en olycka, varuti hon var oskyldig,
verkade så i högsta grad ofördelaktigt, att det första klara
medvetandet om det förnedrande i hennes börd, som Arthurs
ord frammanat och vilket gjorde henne så ödmjuk och
olycklig, under en ständigt orättvis och oblid behandling
förvandlades till en ömtålig smärta, som födde en obestämd
bitterhet, en dold, men oroväckande avund till dem, som
ägde allt hvad hon saknade: dessa barn av samme far, som
i sin lyckas övermod så hårt läto henne känna tyngden
af sin ställning i livet. Friden i flickans själ hade blivit
störd. En räddning låg ännu i hennes ungdomsfriska och
livliga lynne, som bevarade henne ifrån att låta avundens
bitterhet få något varaktigt inflytande. Dessutom hade
hon en rik och mäktig avledare i kärleken till konsten.
Allt detta kunde likväl icke hindra Sorenza ifrån att lida,
att vara i en oupphörlig strid med stoltheten och den känsla
av förnedring, som likt en blytyngd hängde över hennes
liv och vilken ökades genom grevinnans ständigt stigande
ovilja och Jennys tyranni.
En afton sedan Sorenza slutat måla och skulle gå hem,
inträdde Arthur och Jenny i salen för att hämta henne.
Jenny gick fram till staffliet och betraktade tavlan.
»Så där skall du aldrig kunna måla, min kära Jenny»,
sade Arthur. »Vet du varför?»
»Därför att jag inte velat lära mig måla.»
»Lära att bli artist. Jo, det skall du se. Man födes
till sådan.»
»Nå ja, det är väl rätt och billigt, att Sorenza även
skulle få något. Jag tycker just, att hon behöver det, för
att man skall, såsom mamma säger, kunna glömma vem
hon är.
»Jenny, akta dig Jag säger åt pappa», utropade Arthur.
Jenny teg. Sorenza var nu färdig att gå.
»Det är så varmt, att jag icke vill hava schal. Bär den,
Sorenza!» Jenny kastade den åt Sorenza, som lät den ligga
på golvet. Fröken blev blossande röd. Arthur tog
schalen och man avlägsnade sig från slottet.
Sorenza gick med tigande, men på den unga flickans
hela yttre syntes tydligt, att den sårade stoltheten nu
behärskade henne.
»Varför går du och tiger?» frågade Jenny.
»Därför att det roar mig.»
»Men jag finner det tråkigt, och du bör väl icke göra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
